Ikväll är det tomt och tyst i Marina Real i A Coruña. Vinden har stannat av, tillfälligt i alla fall, och många av de båtar som låg i hamnen medan kulingen varade och lågtrycket låg och tryckte här utanför, har nu givit sig av. På båda sidor om Aura är det bara tomt blankt vatten. Häromdagen kämpade vi med gnisslande förtöjningar och gungande båt och vi hade grannar bara en halvmeter ifrån oss.
Det uppstår lätt en känsla av familjär samhörighet när vi ligger så här ihop i en marina. Vi diskuterar tvättmaskinens funktioner i servicebyggnaden, vi delar oro för orca-attacker och vi får ibland nya vänner, eller bara fina samtal i förbifarten. Alla gör sin egen resa, men vi färdas på samma villkor. Om några dagar kommer nästa lågtryck och vinden piper i igen längs kusten, från fel håll för oss. Vi valde att stanna, när många andra gav sig av. Vi vill göra klart saker, hinna ikapp med oss själva och båten. Vi tar nästa väderlucka. Många små projekt pågår, och ingen brådska finns längre. Att tvätta lakan tar en hel dag. Lasse monterar ett fäste för våra livlinor. Byter lina på jollen till en starkare orange. Syr ihop en stark gummistropp med krokar, en bra att ha grej som till exempel kan avlasta en förtöjningslina utan att det blir för stumt. Åker och handlar kvällens middagsfisk till grillen. Jag sätter upp ett förvaringsnät vid min koj. Rengör och oljar kedjan på min hopfällbara cykel. Förbereder namngivning av vår jolle. Monterar nya linor till vårt vindroder. Hänger tvätt.
Och så håller vi koll på hur det går för de sexton seglarna i Golden Globe Race, som startade från Sable d’Olonne i söndags och nu har seglat i motvind rakt igenom ett oväder på Biscaya. Några av dem passerar just nu hör utanför. Jag hejar på finnen, Tapio Lehtinen- jag har kappseglat sexa mot honom på 00-talet och minns hur skarp han var. Men vi hejar så klart också på Jeremy Bagshaw från Sydafrika som seglar Olleanna, en OE 32, alltså systerbåt till Aura. Olleanna är den minsta båten i den här jorden runt kappseglingen, som ska genomföras nonstop, solo, utan assistans och utan moderna navigationstekniker. Båtarna ska vara konstruerade som senast på 80-talet, och alla är långkölade. De seglar inte fort. Inte som ensamseglarna i Vendée Globe som är tillbaka efter dryga 70 dygn. Här handlar det om 6-8 månaders segling, där allt de behöver måste finnas med ombord.
På skärmen ser det ut som om man skickat iväg ett gäng biljardkulor över Biscayabukten- vägvalen är många och en del tycks ha somnat och seglat åt fel håll ett tag. Ett par har redan vänt om för att reparera skador och starta om, eller för att avbryta helt. Just idag passerar de ledande båtarna på havet utanför A Coruna. Både Tapio och Jeremy är bland de fyra i ledningen. Men det är långt kvar och nu ska de segla vidare mot Kanarieöarna och sedan ner och runda Sydafrika.
I en annan del av världen har Elen och Aase just kommit hem till Norge efter att ha lämnat sin båt Cirka på land hos en marina tvärs över bukten här i A Coruna. Vi mötte Elen och Aase för första gången på Rathlin Island i Nordirland. Vi tyckte omedelbart om dem, så som det ibland blir när man möts – det blir liksom kärlek vid första ögonkastet, besättningar emellan. Vi umgicks ett par kvällar i en säregen atmosfär av anarki, levande musik, krabbor och regnbågsflaggor, innan våra vägar skiljdes. Först i A Coruña fick vi fatt i varann igen, men då var situationen förändrad. Både Aase och Elen hade haft Covid, men för Aase hade det tagit så hårt att hon drabbats av svåra efterverkningar i form av stark ångest och trötthet. De hade kommit fram till att det enda rimliga var att lämna båten och åka hem för att få hjälp. Vi följer med dem när de kör båten över till marina Varadero där Cirka ska förvaras på land tills de kan komma tillbaka. Aase älskar havet så mycket och vi vet ju att hon inte egentligen vill det här. Att tvingas åka hem. Men denna underliga sjukdom har sina egna vägar. Vi tar emot färskvarorna som de har kvar ombord, och adopterar en krukväxt som vi så klart döper till mini-Cirka, så att vi ska komma ihåg att tänka på dem. När den riktiga Cirka står tryggt på betongen tar Elen och Aase en taxi till ett hotell över natten och är borta.
Vi går runt på varvet och upptäcker att här står flera av båtarna som skadats i späckhuggarattacker. Jag dokumenterar skadorna på fyra båtar. Vi förundras över de enorma krafterna hos dessa djur, som kan väga väl så mycket som en segelbåt, och som samarbetar i grupp och framförallt ger sig på båtarnas roder. Det är en ny företeelse sedan några år, och det händer bara i området kring Spaniens och Portugals atlantkust. Ingen vet exakt varför det sker, men alla pratar om det. Alla, vi också, vill så klart skydda oss från att få våra roder skadade eller få strukturella skador på båten. De skador vi ser på varvet visar tydligt och inte förvånande, att det är den svagaste länken som brister. På en långkölad båt är det roderinfästningarna som skadats mer än själva rodret. På båtarna med frihängande roder har späckhuggarna tagit stora tuggor av roderbladen eller böjt och knäckt rodren. På alla båtar med rattstyrning har styrmekanismen inne i båtarna skadats, enligt en av de drabbade som vi pratade med. Det är så klart en mardröm att råka ut för något sådant här på havet, särskilt om det leder till att båten inte går att styra. Så vad kan vi göra om vi skulle möta dem till havs? Många har provat att ta ner segel och backa båten – då verkar det bli svårare för späckhuggarna att komma åt rodret och de verkar inte vilja riskera att göra sig illa på propellern. Andra använder alla möjliga tilltag för att skrämma bort dem – antingen med starka ljud som smällare eller särskilda ”pingers” som ger ifrån sig för späckhuggarna obehagliga ljud under vattnet, eller genom att hälla ut diverse diskuterbara vätskor i vattnet som klorin eller diesel. Allt så klart olagligt enligt spanska myndigheter. Frågan kokar ner till; vad har djuren rätt att göra mot oss? och vad har vi rätt att göra mot dem för att skydda oss? och varför gör de så här, över huvud taget? Det är ett helt nytt beteende som inte tidigare har observerats.
Det var en späckhuggarfamilj som började för tre år sedan, och sedan har de lärt ut metoden till fler. De är intelligenta djur, skickliga på att arbeta i grupp. De tycks triggas av segelbåtsroder, som kanske påminner dem om fenorna på de djur de annars jagar, som till exempel tonfisk. Segelbåtar simmar inte så snabbt ifrån dem och går därför bra att använda som övningsobjekt, kan man tänka. Men ingen vet med säkerhet. Forskare och journalister liksom alla som seglar här, vill så klart gärna ha svar på frågan, utifrån sina olika perspektiv.
Hittills har vi inte sett några späckhuggare men gott om delfiner, som skickligt simmar runt båten och hänger vid både fören och aktern utan att så mycket som nudda. Det är deras sätt att dansa med oss, och det har vi så klart ingenting emot! Men kommer de och riskerar att skada oss, vill vi gärna försöka göra så att de tröttnar, samtidigt som vi inte vill utsätta djuren för någon skada. Det är en svår balansgång. Vi är inte vana vid att en annan art hotar oss.
Hälsningar från A Coruna och Birgitta och Lasse
