Att växla liv – om Vind o Vattens växande och om vindar som drar till havs

Nu är det fem månader sedan jag lämnade Dalarö med min man Lasse och hans båt Aura, en OE32. Vi bestämde oss för att segla iväg av flera olika skäl. Det viktigaste för min del var nog längtan till att leva ett enklare liv under en längre tid, med allt jag behöver inom räckhåll. Att få mer tid att leva till priset av en lite mindre budget. Att leva ett seglande liv kan så klart kosta hur mycket eller hur lite som helst beroende på vilken typ av liv en väljer och vilken båt. Men nu seglar vi en relativt liten båt – 32 fot, och vi är två som delar på utgifterna för båten och hamnavgifter.

Egentligen hade jag planerat och tänkt att segla i väg själv med min Linjett 35 Esmeralda II, den båt som jag byggt upp Vind o Vatten ihop med. Hon är verkligen min arbetskamrat och vän. Vi har gjort så mycket tillsammans under åren sedan jag köpte henne 2008. Och jag har aldrig förut delat båt med någon, alltid haft min egen. Redan 2009 seglade jag runt hela södra Östersjön och besökte Polen, Litauen, Lettland och Estland. Sommaren 2017 kom jag för första gången iväg på en egen segling utanför Östersjön, och lämnade Vind o Vatten åt sitt öde under en hel säsong. Det var innan Karin och Ulrika kom in i mitt och Vind o Vattens liv. Och innan jag träffade Lasse. Jag seglade till Shetland, Orkney och Skottland och blev borta i tre och en halv månad. Efter det var det helt uppenbart att jag var tvungen att göra om det, men längre, en hel vinter ville jag vara borta. Eller egentligen ännu längre. Kanske jättelänge, kanske få segla hur långt som helst. Och jag började planera, rustade båten än mer. Avfärd var planerad till sommaren 2020. Jag var beredd att ännu en gång lämna Vind o Vatten för att få genomföra min seglingsdröm. Jag hade börjat samarbeta med allt fler skeppare, så verksamheten kanske skulle kunna hållas flytande. Men mina visioner gick inte riktigt ihop. Jag ville ju själv också vara hemma på sommaren och jobba i mitt företag. Jag älskar mitt jobb och att få segla i Sverige på sommaren. Hur skulle det gå ihop med att ta båten och segla iväg på en längre resa i full frihet att inte behöva komma tillbaka? Och hur långt skulle jag egentligen klara eller vilja ta mig helt ensam? Visst känner jag trevliga människor som skulle vilja segla med mig, men det är inte idealiskt att hela tiden byta besättning. Jag funderade på att helt enkelt se mig själv som ensamseglare och släppa alla förtöjningar till land. Men jag började också fantisera om drömlösningar. Jag fick visioner. Att jag skulle möta någon som ville samma sak som jag, att denna någon kanske också hade en båt… att vi kanske skulle kunna segla med den ena båten och ha den andra kvar hemma…. Att jag skulle kunna komma hem emellanåt och fortfarande jobba med mitt företag på somrarna. Jag såg också för mig att det kunde finnas någon annan som skulle ta över allt praktiskt kring Vind o Vatten inklusive att ta seglingar och kurser, för att avlasta mig. Så att jag skulle få segla desto mer och längre, vara desto friare…

Tankens kraft kan vara stor, har det visat sig. För nu har precis allt det där hänt.

Min första date med Lasse i februari 2020 inträffade bara veckor innan covid lamslog världen – och långseglarvärlden. Jag insåg snart att min avsegling skulle få skjutas upp, av två skäl. Covid var det ena. Det andra var Lasse. Han var ju den där personen jag visualiserat, som ville samma sak som jag, som hade en nästan seglingsklar båt och som snart var klar med sitt yrkesliv och skulle bli fri att segla, långt och länge. Men tankarna och känslorna behövde mogna en tid.

Vårvintern 2021 fick jag kontakt med Karin. Jag hade efterlyst fler aktiva skeppare med egna båtar, gärna kvinnliga. Karin bodde i Paris och hade ingen båt, men hon undrade om hon ändå kunde hjälpa till på något sätt, och kanske behövde jag någon som tog hand om Leia? Leia var en 26-fots Albin Accent som jag haft i några år som uthyrningsbåt och kursbåt. Karin skulle komma hem till Sverige till våren och ville få möjlighet att segla och jobba med segling och seglingskurser. Vi hade ett samtal på Zoom mellan Paris och Dalarö och det uppstod en omedelbar ömsesidig tillit. Det bestämdes att Karin skulle anlända den 19 april till min tomt där mina båtar låg, och ta sig an Leias vårrustning och sedan hålla kurser på båten och sköta uthyrningen. Karin berättade att hon tidigare seglat aktivt med sin dåvarande partner, och att hon seglat mycket i Frankrike där hon bor – seglat på alla sätt hon kom över – kappsegling, transportsegling, hänga med vänner… hon hade också en vision om att skaffa en egen båt i Sverige, där hon brukade vistas under sommarmånaderna. Under vintern lever Karin dubbelliv inom dansvärlden, som före detta barockdansare, numera involverad i diverse dansproduktioner runtom i Europa. Inte helt fel yrke om man dubblerar som seglare!

Ungefär samtidigt hade Ulrika hört av sig. Ulrika bodde i Stockholm, hade en Arcona 36 som låg inte långt från Dalarö, hade varit aktiv inom sjöscouterna som instruktör och dessutom lett eskaderseglingar för familjer. Ulrika hade ganska direkt känt att Vind o Vatten kunde erbjuda exakt det hon ville – en möjlighet att prova en alternativ väg till det yrkesliv, och liv, hon kände behövde förändras.  Hon hade arbetat som chef för kundmottagning i många år, och som coach i olika sammanhang och var van att möta människor. Men hon var också en frihets- och friluftsälskare, med en stor portion kreativitet och det hon ville erbjuda mig och Vind o Vatten var att hjälpa till med just de uppgifter jag själv behövde avlastning i – kundmottagning och organisering av det administrativa. Och så klart att ta seglingar med sin båt, som i så mycket liknar min egen. Dessutom hade Ulrika möjligheten att helt släppa taget om sitt tidigare yrkesliv och gå in till 100% för att jobba med Vind o Vatten.

Så, sommaren 2021 växlade dessa två fantastiska människor in på Vind o Vattens spår. Vi kom att lära känna varandra både snabbt och på djupet, och ganska snart kände vi att det var vi tre som skulle dra det här tåget vidare tillsammans. Samtidigt hade jag och Lasse beslutat att ge oss iväg på vår efterlängtade långsegling tidigt på sommaren 2022, så nu började en riktigt intensiv period med planering för framtiden.

Det visade sig att Karin var en fena på att jobba med hemsidor och dessutom helt hemma på det program som Vind o Vattens sida är byggd i. Och marknadsföring med snygga reels på Instagram och Facebook fixade hon också. Och så dröjde det inte länge innan hon förverkligade sin tanke om en egen båt – redan hösten -21 hittade hon sin Isola nere på västkusten, en Beason 36 i gott skick. Därmed hade vi tryggat tillgången på seglande skeppare med egna båtar inför min avsegling.

Ulrika som arbetat med kundmottagning blev den som tog tag i att bygga upp verksamhetens produkter i ett helt nytt boknings- och betalsystem, en avgörande förändring för att jag skulle kunna avvaras från verksamheten. Tidigare hade jag ju skött precis allt själv, inklusive manuella bokningsbekräftelser och fakturor till var och en som bokat.  

I november 2021, för precis ett år sedan, genomförde vi en minikonferens ombord under en helg på Smådalarö Gård. Det blev startskottet för allt som har hänt sedan dess; Vi har tillsammans deltagit i ett utvecklingsprojekt för småföretagare inom besöksnäring arrangerat av Coompanion och Tillväxtverket, vi har skrivit samarbetsavtal, skapat nya produkter, reviderat hemsidan, och börjat arbeta väldigt medvetet kring de värden vi står för. Glädjen i seglingen, mötet med människor, den fantastiska natur vi får ta ut våra gäster till och en pedagogik kring segling som bygger mycket på känsla och inlyssnande av varandra, av samspel och växande.

I år, 2022, fick Esmeralda segla bara en kurs innan hon lades på land i maj. Och där får hon nu vila tills vi tar paus från vår långsegling våren 2023. Då blir det åka av, då kommer jag, Karin och Ulrika alla tre ha våra båtar på samma ställe, i Vadviken på Dalarö, och det ska bli så roligt att få arbeta tillsammans igen!

Just nu sitter jag i Auras sittbrunn och skriver under kapellet i sittbrunnen. Det regnar ute och är mörkt, men varmt. I morgon ska vi segla in till Lissabon från Cascais, och om någon vecka vänder vindarna så att vi kan gå ut på havet och segla mot Porto Santo och Madeira.

Att segla på det sätt jag gör nu är en utmaning av ett annat slag. Lasse och jag är båda vana skeppare, och nu turas vi om att köra båten ut och in i hamn varannan gång. Det är inte så helt lätt som man kan tro och en intressant lärdom för mig – för vi vill båda gärna lägga oss i vad den andre gör och tänker. På min egen båt brukar jag ofta stå tillbaka för att hjälpa deltagarna att hitta samspelet, men det är alltid en som är skeppare – antingen jag eller den som är tillförordnad för tillfället – den som står till rors och planerar en manöver. Men så är det ju ändå jag som är ytterst ansvarig på min egen båt. Ombord på Aura vill vi båda ta ansvar och det är bra. Det är så vi båda vill att det ska fungera. Det är urviktigt att båda/alla på en båt, särskilt när vi långseglar, har koll på hur båten fungerar och att kunna ta över för varandra till exempel när vi seglar dygnsvis och den ena måste sova medan den andra seglar. Men sen är det det här med att våga släppa på kontrollen. Och det här med invanda vanor. Vissa vanor har vi gemensamt, andra skiljer sig åt – och nu snackar vi detaljer! De där små detaljerna som vi båda varit vana vid att självklart bestämma över själva, och som vi nu faktiskt är två om, och inte alltid tänker och tycker lika om. Ska vi förbereda ditten och datten för avsegling kvällen innan eller nästa morgon? Ska vi laga middag nu eller om en timme? Hur varmt ska vi ha det ombord? Gå eller cykla till affären? Dyr hamn eller gratis ankringsvik? – vi har olika behov och ibland olika sätt att tolka information. Ibland tänker jag att det skulle vara enklare att segla ensam – mina beslut, mina konsekvenser. Men då studsar tanken snabbt tillbaka till att jag faktiskt har valt detta – att dela, hjälpas åt, nå längre tillsammans, valt kärlek och utmaningar, valt att fortsätta lära mig om vart seglingen och livet kan ta mig. Och nu är vi nära det som jag älskar mest av allt – att segla rakt ut på en ocean och få vara där i många dagar. I full tillit till att jag kan sova när Lasse seglar, och att jag kan segla när han sover. Och att vi kommer att kunna ta oss hur långt som helst. Kan jag inspirera andra att våga ge sig av och söka sig närmare sina visioner så har jag åstadkommit något utöver min egen resa.

PS: Vi kom fram till Porto Santo, den lilla ön utanför Madeira, den 23 november. Dagen innan fick vi celebert besök av en hel familj späckhuggare! Det var lite nervöst – men dessa var ”snälla” och ville oss inget ont, utan bara vara nära och undersöka vad Aura och vi var för en slags varelser. Vill du följa våra äventyr finns vi på Facebook, Aura at sea

Vi ses till våren! /Birgitta