Vind o Vatten 20 år!

Jag vet att det finns fler som längtar lika desperat efter att segla som jag gjorde en gång i tiden. Det är därför Vind o Vatten finns, och växer. För att jag inte kan leva utan segling. Jag tycker så mycket om att få inspirera andra att segla, och dela med mig av det livsviktiga i att kasta loss och fatta sina egna beslut.

Det började efter en långsegling utan egen båt. Sommaren 1986, 25 år gammal, gav jag mig av från Sverige som co-skipper på en långfärdsbåt. Jag längtade efter att få segla på heltid och leva ombord. Det visade sig inte vara så lätt på en liten yta med människor jag inte kände. Men lusten att segla och att få leva nära båtar och båtliv tog inte slut, snarare tvärtom. Jag kom hem våren därpå med en övertygelse om att jag ville fortsätta segla, så mycket jag bara kunde.

Hemma i Sverige fanns min egen båt, en nordisk Folkbåt byggd i trä. Där fanns också seglarskolor som behövde instruktörer, och jag anslöt mig till Båtägarskolan. Jag lärde mig massor av att vara seglarinstruktör – både om segling, om människor och om mig själv. Det var lite svettigt – vi seglade fem dagar i sträck och alla övernattade på båten – fyra personer som inte kände varandra ombord i en liten Folkbåt. Men kul hade vi, i minsta båten.

Så småningom fick jag ekonomisk möjlighet att köpa en lite större båt, i plast och 27 fot lång istället för 24. Kursverksamheten fortsatte, och jag avancerade så småningom till huvudlärare för den grupp instruktörer som körde kurs tillsammans. Vid det laget hade jag bytt båt igen och växlat upp till en riktigt snabb och snygg båt, en Smaragd – hela 38 fot lång men väldigt smal och rätt så trång. Ändå var mina deltagare alltid glada och nöjda.

Men själv började jag fundera på framtiden. Jag hade jobbat för skolan i 18 säsonger, och började känna att jag kunde det här. I en så pass stor organisation var det ganska hårt styrt hur man ska lära ut och hur allt fungerade. Jag hade utvecklats till en ganska kreativ person, med många egna idéer om hur en seglingskurs kan utformas och om hur min båt skulle kunna användas, och hur jag själv med mina resurser skulle kunna jobba. Vid det laget hade jag kappseglat intensivt i några år, och ökat min kompetens radikalt. Jag hade även varit frivillig sjöräddare och gått utbildningen till Sjöbefälsexamen klass VIII, och blivit förhörsförrättare för både Förarintyg och Seglarintyg. Nu kunde jag börja segla charter på egen hand, och hålla egna kurser.

2005 provade jag för första gången att hålla några kurser privat för vänner på min Smaragd. I april 2006 startade jag Vind o Vatten seglingskurser och seglingsupplevelser som enskild firma, tryckte upp en reklamfolder som jag skrev ut på min färgskrivare hemma och gjorde en enkel hemsida. Bokningarna tog jag emot per telefon eller mail och fakturor skickade jag manuellt. Det var inte så många bokningar till en början, kanske tre kurser och ett par charterturer på en säsong. Men det var väldigt väldigt roligt att driva mina egna idéer vidare! Det var massor av arbete med att få igång allting, men med tiden började ryktet sprida sig. Jag gick på båtmässan och pratade med folk, fick sponsorer som Båtaccenten och försäkringsbolaget Atlantica. Jag deltog i olika destinationsutvecklingsprojekt för skärgården, och skapade nätverk med andra aktörer. Ungefär samtidigt med att Vind o Vatten startades, hade jag flyttat till Dalarö, så båten låg plötsligt mitt i skärgården och gav fantastiska möjligheter till att ta människor ut bland öarna. Jag började drömma om att få visa upp och dela med mig av min älskade skärgård till människor från andra länder, för vilka den här miljön är helt unik. Genom ett projekt som Stockholms Visitors Board initierade fick jag möjligheten att avancera till ”exportmogen”, dvs redo att ta emot utländska gäster med allt vad det innebär.  

Jag har vuxit upp med segling som barn, och det är min pappa som lärt mig segla från början, och som tagit mig till alla de unika platserna som finns så nära. När han 2008 gick bort, fick jag möjligheten att köpa mig en båt värd fem gånger så mycket som min Smaragd. Jag blev med Linjett, en 35 fots båt som jag har kvar än i dag. Med den båten var jag redo att ta emot gäster från hela världen, i liten skala. Jag hade upptäckt att många som erbjöd charterturer vände sig till företag och större grupper. Det var inte vad jag ville göra. Dels var min båt för liten, dels tycker jag om när människor kommer och seglar med mig för att det är deras egen dröm, inte något de får som en kickoff genom sitt jobb. Jag ville ha seriösa möten, verklig seglingskärlek och naturnärhet! 

Så började de komma, de utländska gästerna, och de som reste långt inom Sverige också, för att få segla i Stockholms skärgård. Några per sommar till en början. 

Några kom tillbaka år efter år. Oftast par eller familjer eller grupper av vänner. En familj har seglat med mig sedan sonen var nio år, förra säsongen var han 18 och tog med sin flickvän! Det gör mig så glad att kunna vara en självklar återkommande del i deras resande och upplevande av naturen, seglingen och av sig själva som familj.

Som kvinnlig skeppare och seglare har jag länge haft en stark lust att göra något för att hjälpa de kvinnor och tjejer som skulle vilja skaffa en båt men inte tror sig om att klara den praktiska biten. Många killar bara köper en båt och löser det praktiska vartefter (eller inte) medan kvinnor oftare saknar självförtroende och först vill skaffa sig mer kunskaper när det gäller motorer, påmastning och annat båtmeck som krävs när man har en båt.

Vind o Vatten hade börjat växa och jag behövde lägga mer tid på att utveckla basverksamheten. Jag hade börjat samarbeta med fler skeppare, då bokningarna vuxit mig över huvudet och jag fick fler uppdrag än jag hann med. Thomas och Eva var först ut, med en Linjett 35 respektive Beneteau 40. Det var så kul att igen ha seglarkompisar att köra kurser ihop med! Efter några år hade Thomas och Eva inte tid att segla så mycket för Vind o Vatten och jag började söka efter fler medarbetare, och då företrädesvis kvinnor. I ett upprop på Facebooks kanaler för kvinnliga seglare utlyste jag möjligheten att med egen båt och eget företag bli samarbetspartner till Vind o Vatten. Det var då Karin och Ulrika dök upp. Båda befann sig i ett läge i livet där de var öppna för förändring och nya vägar. Karin var på väg att lämna ett liv som dansare och koreograf i Paris och ville göra mera av sitt båtliv och skärgårdsliv som alltid funnits där parallellt på somrarna hemma i Stockholms skärgård. Ulrika hade tagit tjänstledigt från ett krävande chefsjobb inom kundmottagning och längtade efter att få använda sina resurser och sin båt på fler och nya sätt. Båda hade de gedigen seglingserfarenhet och erfarenhet av att leda grupper. Snart hade även Karin skaffat en 36-fotare, och vi fick vår båtklubb att hjälpa oss med båtplatser intill varandra så att vi riktigt kunde hänga tillsammans före, efter och under våra seglingsturer och kurser.

De senaste fyra åren har vi varit en supertrio. Vi har delat upp det administrativa arbetet mellan oss så att Karin tar hand om hemsida och marknadsföring på sociala medier, Ulrika ansvarar för bokningssystem och kundmottagning och jag har hand om ekonomi och texter och allt möjligt som behöver göras, och så klart övergripande ansvar som ägare. Vi är alla tre entreprenörer och frihetsälskare, och har hittat ett bra sätt att driva Vind o Vatten och att dela på uppdragen. Vi har tillsammans utvecklat oss i vår pedagogik, lärt och inspirerats av varandra, och haft väldigt roligt ihop.

Medan detta har hänt, har jag flyttat mig allt längre bort från Sverige. Våren 2022 seglade jag och min man iväg med vår andra båt, en OE32 (10 meter lång), och har nu hunnit ända till Stilla Havet. Vi är just nu på en tio dygns segling till Galapagos, och därifrån ska vi segla vidare över Stilla Havet till platser som Marquesas, Tonga och Fiji, för att till hösten landa i Nya Zealand. Det blir den första sommaren som jag inte reser hem för att segla med mina älskade gäster och kursdeltagare i Stockholms Skärgård, men jag hoppas att jag är förlåten. Det går att följa oss på Facebook under denna resa som varit en dröm sedan jag var liten. Jag hoppas kunna inspirera andra som drömmer. En dag är det kanske du som seglar iväg på ditt livs äventyr! Men resan börjar alltid här, nu, med att ta ett första, eller nästa, steg.

Att segla på heltid

Det är ingen semester att segla på heltid, det är ett annat sätt att leva. När vi nyligen befann oss i Panama, på väg att passera mellan Nord- och Sydamerika, genom Panamakanalen, var båten dagligen upp och ner, allt plockades fram och tillbaka för att hitta rätt delar till de olika projekt som alltid pågår. Vi hade just haft båten på land ett par dagar för att byta propelleraxeltätning. Sådana jobb gör vi själva, annars blir kostnaderna för höga. Vi lever på sparpengar, uthyrt hus och min mans pension. Aura, vår i sammanhanget väldigt lilla båt, den är nog minst i marinan här, äter ändå det mesta av vår budget. När vi ligger nära båtresurser som varv och båttillbehörsaffärer gäller det att passa på. När vi befinner oss i Stilla Havet som är jättestort är det ännu viktigare att vi kan klara oss själva med vad vi har ombord och med våra kunskaper.

Vi har lite annan utrustning än vad som behövs hemma i skärgården – vi har ett vindroder som styr båten när vi seglar, en rejäl uppsättning solceller som laddar våra batterier, en watermaker som gör dricksvatten av havsvatten, och sedan nyligen en Starlink – med vilken vi kan få kontakt med internet nästan var som helst på jorden genom satellituppkoppling med hög hastighet. Detta är exempel på utrustning som gör att vi kan klara oss på egen hand under långa tider. Det är detta jag har drömt om så länge, att kunna segla till fjärran platser eller vara ute på en ocean i veckovis utan kontakt med land. Snart är vi där. Vi kommer först att segla till Galapagosöarna och ta del av deras unika djurliv. Sedan väntar en lång havssträcka – längre än över Atlanten – hela vägen till Marquesas. När vi får koppla loss oss från land och segla vidare, slutar Aura att ticka pengar. Då får vi leva av vad vi har med oss ombord och livet handlar mer om att äta, sova, segla och underhålla det vi har. Det är också då det finns tid över för läsande och skrivande. Förutom nyhetsbrev och blogg, skriver jag långa inlägg för vår Facebooksida, och jag skriver på ett manus om mitt seglarliv. En bok, ska det bli. En bok om hur jag hamnade här! Om själva meningen med att segla och sätta sitt liv i rörelse.

Om delaktighet och sittbrunnshäng

Från Sjöräddningsstationen på Dalarö såg jag idag fantastiska bilder från Stockholms skärgård i höstskymning och solnedgång, och bilder från Själberget, skären i ytterskärgården där sälarna samlas. Inte många seglar så här års i vår skärgård, men segling pågår på många håll där det är varmare! Flera av våra tidigare kursdeltagare är ute och seglar på världshaven – långseglar egna båtar, hyr segelbåt i Medelhavet eller seglar med som gastar på båtar runtom i världen. Själv är jag tillbaka på Aura, min och min mans långfärdsbåt, och vi preparerar just nu båten för segling från Kanarieöarna till Kap Verde och vidare över Atlanten om några veckor.

Häromkvällen satt vi i en annan båts sittbrunn och samtalet kom in på ”vem gör vad ombord” – ett av mina favoritämnen att diskutera med andra par. Jag och Lasse delar på skepparskapet på Aura, och är noga med att fördela ansvaret mellan oss så att vi båda är delaktiga i alla viktiga beslut och göromål. Det kan tyckas extra viktigt när man seglar som vi gör nu, över öppet hav och med 700 sjömil till nästa hamn, att båda kan hantera båten och är överens om hur krissituationer ska hanteras. Men det är alltid viktigt för oss att vi båda är engagerade i allt kring seglingen och båtens skötsel och handhavande. Det handlar om att fortsätta utveckla oss själva, vår kunskap och vår nyfikenhet och lust att lära mer.

Ett annat av paren som deltog i samtalet hade haft segelbåt bara i ett par år.  Ingen av dem hade seglat tidigare, och båda var uppvuxna i fiskarfamiljer i Storbritannien så de kände havet väl. ”Så varför är det alltid din man som kör båten ut och in i hamn?” ”Han kan det bättre för han gör det ju hela tiden”, svarar hon. ”Jag skulle vilja men han tror inte att jag kan”. ”Jamen just det! Självklart kommer du inte att kunna manövrera båten förrän du börjar göra det! Och börja när det är lätt, och se till att du får tid att testa båtens manöverförmåga.”  Två dagar senare var det hon som styrde båten ut ur hamnen.

Att se människor växa och fortsätta utvecklas ombord är så roligt. Liksom ett härligt sittbrunnshäng med vänner!

Att vara överens med havet

Nu börjar det dra ihop sig! Snart ska jag lämna värmen här på Kanarieöarna för att komma hem och ta hand om Esmeralda II och få henne i ordning för säsongen. Jag har levt ombord på Aura, vår lilla 32 fots långfärdsbåt, sedan tidigt förra sommaren. Så mycket har jag fått uppleva längs vägen, och så annorlunda segling i jämförelse med att segla i skärgården hemma. Jag har reflekterat en hel del över skillnaderna. Så klart är ett av skälen till att jag över huvud taget ville göra en sådan här segling, att jag ville vistas i ett varmare klimat under vinterhalvåret. Jag tror jag hade en poäng där, för vintern hemma i Sverige verkar ha varit tuff, med mycket kyla. Ett annat skäl är att jag älskar att leva ombord. Inte bara semestersegla eller ”jobb-segla” – utan leva vardagsliv i en båt. Ett tredje är att jag får resa i min egen takt, välja platser att leva på, välja hav.

Vad vädret gör med oss och vad vi gör med vädret

Vägen hit ner till Kanarieöarna har tagit oss, mig och min man Lasse, över några ”mindre” hav – inga oceaner än så länge, med sträckor på mellan 200-500 sjömil då vi seglat både dag och natt. Under sådana perioder lever vi på havet, turas om att sova och vakta båtens framfart, och vi lagar och äter mat i en rullande värld. Efter något dygn har kroppen vant sig vid att sova på konstiga tider, och vi är inne i rytmen – fyra timmars sömn, en stunds överlämning eller matdags, fyra timmars vakt i sittbrunnen. Om natten har vi en svart himmel och stjärnor, ibland med en stark måne som lyser upp havet och ger sikt bland vågorna, ibland mulet och mörkare. Om dagen ser vi vädret – mest gott, med stackmoln, lagom stora vågor och sol – eftersom vi brukar välja våra strider och vänta in bra väder för våra överfarter. Bra väder är lika med medvind, eller vind från sidan, och inte för hög sjö. När vi kollar väderprognoser tittar vi inte bara på vindriktning och vindstyrka, utan även på våghöjd. Vi kan få riktigt bra prognoser via program/appar som Predict Wind eller Windy. Vi har lärt oss nu att vi på Windy till och med kan se om det kommer vara sand från Sahara, Calima, som stör vår sikt! Fantastiska möjligheter har vi. Men ibland får vi ligga still och vänta. Segling handlar mycket om att ha tid, att ge det tid. Att låta erfarenheter och intryck sjunka in och landa. Och att kunna vänta in rätt väder för en säker färd.

Trassligt längs Portugals kust

Jag har tidigare skrivit om när vi seglade längs Portugals atlantkust. Då fick vi ta hänsyn till en mängd parametrar när vi planerade vår segling, och det var tur att vi inte hade en tid att passa! Galicien i nordvästra Spanien erbjöd många skyddade vikar där det gick lätt att ankra för natten och där de djupa fjordarna gav skydd från Atlantens stora vågor. Men när vi kom till Portugals kust började en annan slags resa: här är kusten bara en enda lång sandstrand, som bryts av med hamnar som oftast ligger i eller innanför en flodmynning. De här hamnarna stänger om dyningen blir för hög, och det blir den ofta här, eftersom den bygger upp när det grundar upp mot land. Förutom våghöjden och möjligheten att lämna hamn eller komma in i hamn vid dagens slut, hade vi späckhuggarna som for omkring längs kusten och gav sig på segelbåtars roder. Och mängder av nästan osynliga fiskebojar. Så vi seglade bara dagtid, bara när våghöjden var tillräckligt låg, när hamnarna var öppna, när vinden inte var för hård, och alltid nära land för att minimera risken för späckhuggarattacker. Ibland fick vi vänta en vecka på att kunna komma vidare, ibland missade vi att se platser vi gärna hade sett bara för att vädret visade sig från sin bästa sida bara just den dagen.

Segel

Så, att långsegla handlar väldigt mycket om att anpassa sig till de förutsättningar som naturen ger. Det är en bra erfarenhet att få uppleva hur små vi är i förhållande till de här krafterna. Men också hur vi kan anpassa seglen och våra val efter vad som behövs. På Aura har vi tre försegel, som kan hissas oberoende av varandra, på varsitt stag, och storseglet kan vi anpassa till fyra olika storlekar med hjälp av de tre rev vi har. När det blåser som värst kan vi segla med enbart den lilla orange stormfocken på det innersta löstagbara staget, och kanske storseglet minimerat till sin minsta yta med hjälp av det tredje revet. Så mycket vind har vi inte råkat ut för ännu, men vi har en beredskap för det, om det skulle hända. Det känns bra.

Säkerhet ombord

Vi pratar mycket med varandra om säkerhet. För även om överfarterna vi gjort hittills har begränsat sig till uppåt fyra-fem dygn, så är vi ensamma därute och måste klara det vi råkar ut för på egen hand. Kunskaperna som behövs är delvis annorlunda än vid skärgårdssegling, men också liknande. Vi behöver se till att all utrustning är i gott skick, att linor löper som de ska när vi hissar och skotar segel, att allting sitter fast och att vi har tillräckligt med mat, diesel och vatten med oss. Motorn ska ses över innan avfärd så att ingenting läcker och att olje- och kylvattennivå är ok. Vi behöver också se till att vi själva mår bra, är utsövda, mätta och någorlunda vältränade. Rörelserna på havet gör att magmuskler och rygg behöver jobba en del, och bara att röra sig i båten när den far runt i tremetersvågor kan vara inte så lite ansträngande. Och så ska vi ha koll på vad vi gör om något händer. Lasse är sjuksköterska till yrket, och jag har varit sjöräddare, så vi har delat med oss av våra kunskaper till varandra för att ha en plan om någon gör sig illa eller faller över bord, eller om det värsta händer och vi måste överge båten. Men så brukar vi alltid avsluta diskussionen med att vi vet, statistiskt sett, att de flesta olyckor sker i hemmet (nåja båten är ju vårt hem så det är väl inte en superbra jämförelse), och att de flesta långseglare som råkar ut för olyckor gör det när de ligger i hamn och inte när de är ute på havet. De cyklar omkull, råkar ut för trafikolyckor eller trillar i sjön när de ska gå ombord efter en krogrunda.

Gränser som flyttas

Så, nej, jag är inte så rädd för att segla över stora hav. Båten har jag bra kunskaper om, och är trygg med att den tar oss dit vi ska, och jag är trygg med min parter. Att vara ett team när man seglar ihop är kanske det allra viktigaste. Kunna fatta gemensamma beslut, hjälpas åt när det blir knivigt, och inte överskrida varandras gränser när det gäller vilka beslut man är beredd att fatta. Samtidigt är det viktigt att utmana sig själv för att lära mer – att lämna gränsen för det bekväma och närma sig gränsen för vad som är möjligt. Då kommer den att flytta på sig. Mer och mer blir möjligt. Segling är livslångt lärande.

Resa hem, och mer segling

Nu är det uppbrottstid och jag ska växla fokus till att komma hem och ta hand om alla de som bokat segling med mig och mina kollegor. Komma hem och dela våren med alla därhemma. Och få glädjen och äran att få dela med mig av kunskaper och seglingslust till alla er som vill komma ut på sjön eller har drömmar om att själva lämna bryggan och ta en hyrd eller egen båt ut till närmsta viken, över nästa fjärd eller längre. Segling är frihet.

“What is the obvious next thing to do?”

Aura ska vi ställa på land på ön La Palma, en av de allra västligaste Kanarieöarna. Om ett halvår är vi tillbaka här, och då kommer vi ta sats för att segla över större hav. Då väntar Atlanten, med en mellanlandning på Kap Verde och sedan vidare till Karibien. Där kommer vi fatta beslut om vad som ska hända sedan – kanske att gå igenom Panamakanalen och ut i Stilla Havet. Ett steg i taget tar vi. Vi gillar uttrycket ”what is the obvious next thing to do?” Vi gillar inte att planera för mycket. Att leva på båt med havet och vindarna som närmaste sällskap har också lärt mig att det inte är bra att göra för fasta planer, eftersom det ändå inte är vi som bestämmer. Det kan vara desto roligare att låta sig överraskas av nya okända platser, människor och upplevelser.

Men jag lovar att jag kommer till Sverige den 14 april, om Iberia håller sina flygtider.  Den 12-14 maj kör vi igång de första seglingskurserna. Då kommer jag hålla mig till planeringen. I mitt jobb som seglingscoach, skeppare och instruktör blir jag ändå alltid härligt överraskad över de möten och upplevelser som är en följd av jobbet.

Vill du följa vår långsegling på Facebook så finns vi här; https://www.facebook.com/groups/auraatsea/

Hu lång tid tar det att segla till Kanarieöarna?

En av de vanligaste frågorna vi fick innan vi gav oss iväg på vår långsegling var: ”Vad är målet, vart ska ni segla?” Och, när vi förklarat att vi inte hade något särskilt mål utan att vi ser resan i sig som ett sätt att leva och som en slags upptäcktsfärd, men att vi nog helt säkert skulle komma att passera Kanarieöarna, kom följdfrågan: ”Hur lång tid tar det att segla till Kanarieöarna?”

Ja, det beror på. Tiden existerar inte på ett absolut sätt när vi seglar så här. Dels ville vi först segla norrut mot Shetland och Orkney. Stanna ett tag i Skottland medan det var sommar. Sedan gick vi ibland i flera dygn i sträck, för att vi fått ett bra väderfönster, alltså en värdefull period med lämplig vind för att segla vidare. När vi på det sättet tagit oss ner över irländska sjön på dryga 50 timmar, kom en period med högtryck och lugnt soligt väder, och vi beslöt att stanna till på Scillyöarna. En sådan plats går inte alltid att segla till, eftersom öarna är låga och ligger utsatta mitt i havet. Vi tog väl vara på den gåvan, och stannade så länge vi kunde, en hel vecka.

Och på detta sätt fortfor vår resa – med passande av väderfönster och tidvattenströmmar, och med mestadels kortare seglingssträckor, ibland längre stopp av nödvändighet eller bara lust, och ibland med härliga långkörare som sträckorna över Irländska sjön och över Biscaya. Ibland fick vi istället vänta i flera veckor på att kunna segla vidare, eftersom vädret inte var lämpligt.

Om vaktpass och preventergajar

När vi seglar längre sträckor än över dagen, delar vi in dagen och natten i vaktpass och byter av varandra. Fyra timmar i taget har vi koll på seglen, kursen, vädret, var vi är och på andra båtar i närheten. Under tiden vilar den andre, oftast i en av kojerna i salongen där det gungar mindre än framme i förpiken. När vi byter av varandra passar vi på att ta en timme eller två ihop – lagar mat, fixar med seglen om det behövs, småpratar om väder och vind och om vad vi sett och upplevt under vårt vaktpass. Ensam i sittbrunnen är jag alltid kopplad med en livlina. Att gå upp på däck ensam är inte ok för någon av oss utan att den andre är med på det. Men upp på däck måste vi emellanåt – för att ta ett rev i storseglet, för att koppla en spirbom till förseglet, eller en preventergaj till storseglet. När vi har vinden helt bakifrån är det så vi håller ut seglen och hindrar att de slår över åt fel håll. Spirbommen är nästan fem meter lång och sitter fast på masten i ena änden medan skotet från genuan leds genom den andra änden. Med vinden bakifrån kan vi ha storseglet, som ju redan sitter fast på en bom, åt ena hållet, fastspänd framåt med en lina, en preventergaj, och förseglet åt andra hållet.  På det sättet får vi maximal segelyta på vår lilla båt.

I hamn och på svaj

Vi har förflyttat oss mellan länder, och märkt av skillnader i kulturer. Den första koppen kaffe i Frankrike i kontrast till kaffet i Storbritannien. Skaldjuren, galetterna och cidern i Bretagne. Hur båtarna ser ut i de olika länderna. Skiftningar i färgskalor och arkitektur. Den brittiska artigheten och den franska yvigheten. Musiken. Men marinorna liknar varandra överallt. Flytpontoner med ”fingers”, en liten smal brygga att förtöja ena långsidan längsmed. Nästan alltid är rutinen att man ropar upp marinan på VHF-radions kanal 9 för att anmäla sin ankomst. På vissa platser måste man förboka, och i en del hamnar kan det vara riktigt svårt att få plats. Ibland går det att ankra utanför men bara om vind och vågor inte är för besvärande.

Att ligga på svaj utanför en fin strand eller vid en mindre by kan annars, om vädret är rätt, vara det allra trivsammaste. I Galiciens rior i nordvästra Spanien hittade vi många sådana platser, och då är båtplatsen gratis och morgondoppet alltid nära. Ett bra ankare, ankarspel och rejält med kätting är viktiga utrustningsdetaljer. En rejäl jolle är livlinan till land. Vår är en gummijolle med stora pontoner och en 4 hk motor, som kan ta oss mot sjö och vind. Vi har satt hjul på den som går att fälla ner när vi ska dra upp jollen på stranden – för överallt här måste vi ta hänsyn till tidvattnet som gör att strandlinjen flyttar sig under dagen.

Vatten som flyttar på sig

Tidvattnet ja. Kortfattat – man lär sig ganska snart! Vattnet vänder två gånger om dagen och drar iväg åt ena eller andra hållet. Jag brukar kalla den strömmen för ”hit-och-dit-vattnet”. De rörelserna orsakar i sin tur ”upp-och-ner-vattnet” dvs effekten att vattnet stiger två gånger om dagen och sjunker däremellan, ungefär var sjätte timme. Strömmen påverkar oss när vi ska ta oss fram på platser där det finns utstickande uddar eller smala sund – då vill vi helst inte ha strömmen emot oss. Höjden på tidvattnet är viktig att veta när vi ska ankra – så att det finns tillräckligt med vatten kvar under kölen även när det sjunker till lägsta nivån. Ytterligare en effekt är när tidvattenströmmen rör sig i motsatt riktning mot vinden. Då kan det bli besvärliga korta höga vågor, något vi alltid vill undvika. Tidvattnet är starkare och höjdskillnaderna större kring engelska kanalen och särskilt längs franska nordkusten. Men där vi är nu, på Kanarieöarna är strömmarna beskedliga eftersom det är långt mellan öarna så vattnet har gott om plats att passera. Här är höjdskillanden mellan hög- och lågvatten ungefär en meter just nu, när månen är halv. Strax efter fullmåne och efter ”ingen måne alls” är tidvattenskillnaden som störst och strömmarna som starkast.

I marinorna finns alltid flytpontoner som följer med vattnet upp och ner, men ibland har vi lagt till längs med en fast stenkaj, och då gäller det att ha långa linor så att båten inte blir hängande i sina knapar när vattnet sjunker, och att se till att förtöja där det finns en stege i kajen så att vi kan ta oss ner till båten när den sjunker. Och, att vi har  tillräckligt med vatten  under kölen när tidvattnet når sitt minimum. Information om tidvattnet får vi genom  vårt digitala navigationssystem (Navionics i vårt fall), och det finns också tidvattentabeller att få i de flesta hamnar som har ett tidvatten av betydelse. Likaså finns tidvatteninformationen i nautika-almanackan ”Reeds” som är en bibel för långseglare. Där finns dessutom hamnbeskrivningar och en massa annan bra information för segling i  Europas atlantvatten.

Saltvatten och gott om tid för säker segling

Så vad finns det mer för skillnader mellan att segla hemma i Stockholms Skärgård och att segla iväg ut i saltare vatten? Jo saltet så klart. Vattnet är så mycket saltare här än hemma i Östersjön, och salt binder vatten, så en sak jag är noga med är att alltid spola av kläder och saker som blivit översköljda av saltvatten efter en segling, innan de får komma in i båten. Salt på dynor och i sängkläder är no-no! I sittbrunnen har vi särskilda sittdynor när vi seglar, som inte suger åt sig vatten.

En annan skillnad är att segling nästan uteslutande sker i oskyddade vatten, där havet är ständigt närvarande. Det innebär att vi behöver ta hänsyn inte bara till vindriktning och strömmar utan även till våghöjd, särskilt på platser där djupet ändras radikalt och vågorna kan resa sig. Så var det till exempel i Biscayabukten och längs med Portugals kust. Där var det dessutom vanligt att hamnarna helt enkelt stängde när våghöjden blev för svår – det blev för farligt att passera in mellan vågbrytarna i hamnöppningarna. De där vågorna, eller dyningen, finns där hela tiden, men påverkas även av oväder ute på Atlanten, och av den lokala vinden. Under vår segling längs Portugals kust fick vi vänta länge ibland på att de rätta förhållandena skulle infinna sig. Förutom vindar, strömmar, vågor och stängda hamnar hade vi också späckhuggarna att ta hänsyn till, som har börjat angripa båtar och skada deras roder. Och de många fiskenäten och bojarna längs kusten. Vi valde därför att enbart segla i dagsljus den sträckan. Många före oss har sagt det och vi har också insett det – det viktigaste för säkerheten när man långseglar är att ha gott om tid, så att man inte blir tvungen att gå ut till havs med dåliga förutsättningar.

Stökigt i hamnen

Ibland letar sig vinden och dyningen in i hamnarna också, och skakar om bland båtarna. Då gäller det att ha bra förtöjningsmaterial! Kraftiga gummifjädrar och gott om linor av rätt sort – de som tänjer sig. En del använder sina gamla skot som förtöjningslinor, men skotlinor har helt andra egenskaper. De är stumma och orsakar därför kraftiga ryck i båtens knapar, med risk för otrevliga skador i båtens struktur. Knaparna är vi väldigt rädda om! Och alla ställen där linor kan skavas måste skyddas. Ett billigt sätt är att be att få en bit utrangerad brandslang från en brandstation att klippa till  och trä över linorna på de känsliga ställena. Vi hade det gungigt på Porto Santo och i Funchal på Madeira, mest beroende på att lågtryckens sydvästliga vindar tryckte på och skapade oro i hamnarna.

Vi fortsätter att hålla koll på vädret och ser till att ligga på säkra platser. Just nu ligger vi på La Gomera, en av de minsta öarna som inte nåtts av massturismen. Det finns mycket att upptäcka, varje kanarieö har sin egen karaktär. Här kommer vi nu att övervintra i lugn och ro, medan många andra båtar seglar härifrån över Atlanten för att få några månader i Västindien. Därifrån finns sedan huvudsakligen tre val för dem; segla vidare genom Panamakanalen och ut i Stilla Havet, segla åter till Europa igen via Azorerna, eller lämna båten kvar i Västindien över orkansäsongen på sommaren och hösten. Några väljer att sälja sin båt i Västindien, och för den som vill köpa båt billigt kan det löna sig att leta båt där.

Men jag blir kvar med Aura och min man Lasse här på Kanarieöarna ända till april då vi reser hem till Sverige och lämnar Aura kvar här över sommaren. Hem för att sjösätta Esmeralda II, min Linjett 35, som väntar på Dalarö på sommarsäsongen i Stockholms Skärgård och i Östersjön. Till hösten återvänder vi till Aura, och tänker oss kanske att segla till Kap Verde och vidare över Atlanten nästa vinter. Planerna växer fram i takt med tiden och  vartefter vi förflyttar oss.

Försommarlängtan

Men nu börjar jag så smått längta efter att kunna lägga till i helt stilla vatten med fören mot en solvarm klippa. Att kryssa mellan öar och skär och njuta av långa sommarkvällar. Att igen få visa denna min värld för människor som vill veta mer om vad segling är och vart en segelbåt kan ta oss. För mig är båten en ultimat frihet, som i kombination med kunskap kan ta mig hur långt som helst, på både yttre och inre resor. Det är detta som driver mig, det är detta jag vill dela med mig av.

En sak till: Att långsegla är inte alls svårt, så länge du har gott om tid och en längtan till havet! Är du lagd åt det hållet – gå med i Oceanseglingsklubben, en fantastisk organisation, där du möter likasinnade och kan få tips och råd.

Varmaste seglarhälsningar från Birgitta Silfverhielm på S/Y AURA