Hu lång tid tar det att segla till Kanarieöarna?

En av de vanligaste frågorna vi fick innan vi gav oss iväg på vår långsegling var: ”Vad är målet, vart ska ni segla?” Och, när vi förklarat att vi inte hade något särskilt mål utan att vi ser resan i sig som ett sätt att leva och som en slags upptäcktsfärd, men att vi nog helt säkert skulle komma att passera Kanarieöarna, kom följdfrågan: ”Hur lång tid tar det att segla till Kanarieöarna?”

Ja, det beror på. Tiden existerar inte på ett absolut sätt när vi seglar så här. Dels ville vi först segla norrut mot Shetland och Orkney. Stanna ett tag i Skottland medan det var sommar. Sedan gick vi ibland i flera dygn i sträck, för att vi fått ett bra väderfönster, alltså en värdefull period med lämplig vind för att segla vidare. När vi på det sättet tagit oss ner över irländska sjön på dryga 50 timmar, kom en period med högtryck och lugnt soligt väder, och vi beslöt att stanna till på Scillyöarna. En sådan plats går inte alltid att segla till, eftersom öarna är låga och ligger utsatta mitt i havet. Vi tog väl vara på den gåvan, och stannade så länge vi kunde, en hel vecka.

Och på detta sätt fortfor vår resa – med passande av väderfönster och tidvattenströmmar, och med mestadels kortare seglingssträckor, ibland längre stopp av nödvändighet eller bara lust, och ibland med härliga långkörare som sträckorna över Irländska sjön och över Biscaya. Ibland fick vi istället vänta i flera veckor på att kunna segla vidare, eftersom vädret inte var lämpligt.

Om vaktpass och preventergajar

När vi seglar längre sträckor än över dagen, delar vi in dagen och natten i vaktpass och byter av varandra. Fyra timmar i taget har vi koll på seglen, kursen, vädret, var vi är och på andra båtar i närheten. Under tiden vilar den andre, oftast i en av kojerna i salongen där det gungar mindre än framme i förpiken. När vi byter av varandra passar vi på att ta en timme eller två ihop – lagar mat, fixar med seglen om det behövs, småpratar om väder och vind och om vad vi sett och upplevt under vårt vaktpass. Ensam i sittbrunnen är jag alltid kopplad med en livlina. Att gå upp på däck ensam är inte ok för någon av oss utan att den andre är med på det. Men upp på däck måste vi emellanåt – för att ta ett rev i storseglet, för att koppla en spirbom till förseglet, eller en preventergaj till storseglet. När vi har vinden helt bakifrån är det så vi håller ut seglen och hindrar att de slår över åt fel håll. Spirbommen är nästan fem meter lång och sitter fast på masten i ena änden medan skotet från genuan leds genom den andra änden. Med vinden bakifrån kan vi ha storseglet, som ju redan sitter fast på en bom, åt ena hållet, fastspänd framåt med en lina, en preventergaj, och förseglet åt andra hållet.  På det sättet får vi maximal segelyta på vår lilla båt.

I hamn och på svaj

Vi har förflyttat oss mellan länder, och märkt av skillnader i kulturer. Den första koppen kaffe i Frankrike i kontrast till kaffet i Storbritannien. Skaldjuren, galetterna och cidern i Bretagne. Hur båtarna ser ut i de olika länderna. Skiftningar i färgskalor och arkitektur. Den brittiska artigheten och den franska yvigheten. Musiken. Men marinorna liknar varandra överallt. Flytpontoner med ”fingers”, en liten smal brygga att förtöja ena långsidan längsmed. Nästan alltid är rutinen att man ropar upp marinan på VHF-radions kanal 9 för att anmäla sin ankomst. På vissa platser måste man förboka, och i en del hamnar kan det vara riktigt svårt att få plats. Ibland går det att ankra utanför men bara om vind och vågor inte är för besvärande.

Att ligga på svaj utanför en fin strand eller vid en mindre by kan annars, om vädret är rätt, vara det allra trivsammaste. I Galiciens rior i nordvästra Spanien hittade vi många sådana platser, och då är båtplatsen gratis och morgondoppet alltid nära. Ett bra ankare, ankarspel och rejält med kätting är viktiga utrustningsdetaljer. En rejäl jolle är livlinan till land. Vår är en gummijolle med stora pontoner och en 4 hk motor, som kan ta oss mot sjö och vind. Vi har satt hjul på den som går att fälla ner när vi ska dra upp jollen på stranden – för överallt här måste vi ta hänsyn till tidvattnet som gör att strandlinjen flyttar sig under dagen.

Vatten som flyttar på sig

Tidvattnet ja. Kortfattat – man lär sig ganska snart! Vattnet vänder två gånger om dagen och drar iväg åt ena eller andra hållet. Jag brukar kalla den strömmen för ”hit-och-dit-vattnet”. De rörelserna orsakar i sin tur ”upp-och-ner-vattnet” dvs effekten att vattnet stiger två gånger om dagen och sjunker däremellan, ungefär var sjätte timme. Strömmen påverkar oss när vi ska ta oss fram på platser där det finns utstickande uddar eller smala sund – då vill vi helst inte ha strömmen emot oss. Höjden på tidvattnet är viktig att veta när vi ska ankra – så att det finns tillräckligt med vatten kvar under kölen även när det sjunker till lägsta nivån. Ytterligare en effekt är när tidvattenströmmen rör sig i motsatt riktning mot vinden. Då kan det bli besvärliga korta höga vågor, något vi alltid vill undvika. Tidvattnet är starkare och höjdskillnaderna större kring engelska kanalen och särskilt längs franska nordkusten. Men där vi är nu, på Kanarieöarna är strömmarna beskedliga eftersom det är långt mellan öarna så vattnet har gott om plats att passera. Här är höjdskillanden mellan hög- och lågvatten ungefär en meter just nu, när månen är halv. Strax efter fullmåne och efter ”ingen måne alls” är tidvattenskillnaden som störst och strömmarna som starkast.

I marinorna finns alltid flytpontoner som följer med vattnet upp och ner, men ibland har vi lagt till längs med en fast stenkaj, och då gäller det att ha långa linor så att båten inte blir hängande i sina knapar när vattnet sjunker, och att se till att förtöja där det finns en stege i kajen så att vi kan ta oss ner till båten när den sjunker. Och, att vi har  tillräckligt med vatten  under kölen när tidvattnet når sitt minimum. Information om tidvattnet får vi genom  vårt digitala navigationssystem (Navionics i vårt fall), och det finns också tidvattentabeller att få i de flesta hamnar som har ett tidvatten av betydelse. Likaså finns tidvatteninformationen i nautika-almanackan ”Reeds” som är en bibel för långseglare. Där finns dessutom hamnbeskrivningar och en massa annan bra information för segling i  Europas atlantvatten.

Saltvatten och gott om tid för säker segling

Så vad finns det mer för skillnader mellan att segla hemma i Stockholms Skärgård och att segla iväg ut i saltare vatten? Jo saltet så klart. Vattnet är så mycket saltare här än hemma i Östersjön, och salt binder vatten, så en sak jag är noga med är att alltid spola av kläder och saker som blivit översköljda av saltvatten efter en segling, innan de får komma in i båten. Salt på dynor och i sängkläder är no-no! I sittbrunnen har vi särskilda sittdynor när vi seglar, som inte suger åt sig vatten.

En annan skillnad är att segling nästan uteslutande sker i oskyddade vatten, där havet är ständigt närvarande. Det innebär att vi behöver ta hänsyn inte bara till vindriktning och strömmar utan även till våghöjd, särskilt på platser där djupet ändras radikalt och vågorna kan resa sig. Så var det till exempel i Biscayabukten och längs med Portugals kust. Där var det dessutom vanligt att hamnarna helt enkelt stängde när våghöjden blev för svår – det blev för farligt att passera in mellan vågbrytarna i hamnöppningarna. De där vågorna, eller dyningen, finns där hela tiden, men påverkas även av oväder ute på Atlanten, och av den lokala vinden. Under vår segling längs Portugals kust fick vi vänta länge ibland på att de rätta förhållandena skulle infinna sig. Förutom vindar, strömmar, vågor och stängda hamnar hade vi också späckhuggarna att ta hänsyn till, som har börjat angripa båtar och skada deras roder. Och de många fiskenäten och bojarna längs kusten. Vi valde därför att enbart segla i dagsljus den sträckan. Många före oss har sagt det och vi har också insett det – det viktigaste för säkerheten när man långseglar är att ha gott om tid, så att man inte blir tvungen att gå ut till havs med dåliga förutsättningar.

Stökigt i hamnen

Ibland letar sig vinden och dyningen in i hamnarna också, och skakar om bland båtarna. Då gäller det att ha bra förtöjningsmaterial! Kraftiga gummifjädrar och gott om linor av rätt sort – de som tänjer sig. En del använder sina gamla skot som förtöjningslinor, men skotlinor har helt andra egenskaper. De är stumma och orsakar därför kraftiga ryck i båtens knapar, med risk för otrevliga skador i båtens struktur. Knaparna är vi väldigt rädda om! Och alla ställen där linor kan skavas måste skyddas. Ett billigt sätt är att be att få en bit utrangerad brandslang från en brandstation att klippa till  och trä över linorna på de känsliga ställena. Vi hade det gungigt på Porto Santo och i Funchal på Madeira, mest beroende på att lågtryckens sydvästliga vindar tryckte på och skapade oro i hamnarna.

Vi fortsätter att hålla koll på vädret och ser till att ligga på säkra platser. Just nu ligger vi på La Gomera, en av de minsta öarna som inte nåtts av massturismen. Det finns mycket att upptäcka, varje kanarieö har sin egen karaktär. Här kommer vi nu att övervintra i lugn och ro, medan många andra båtar seglar härifrån över Atlanten för att få några månader i Västindien. Därifrån finns sedan huvudsakligen tre val för dem; segla vidare genom Panamakanalen och ut i Stilla Havet, segla åter till Europa igen via Azorerna, eller lämna båten kvar i Västindien över orkansäsongen på sommaren och hösten. Några väljer att sälja sin båt i Västindien, och för den som vill köpa båt billigt kan det löna sig att leta båt där.

Men jag blir kvar med Aura och min man Lasse här på Kanarieöarna ända till april då vi reser hem till Sverige och lämnar Aura kvar här över sommaren. Hem för att sjösätta Esmeralda II, min Linjett 35, som väntar på Dalarö på sommarsäsongen i Stockholms Skärgård och i Östersjön. Till hösten återvänder vi till Aura, och tänker oss kanske att segla till Kap Verde och vidare över Atlanten nästa vinter. Planerna växer fram i takt med tiden och  vartefter vi förflyttar oss.

Försommarlängtan

Men nu börjar jag så smått längta efter att kunna lägga till i helt stilla vatten med fören mot en solvarm klippa. Att kryssa mellan öar och skär och njuta av långa sommarkvällar. Att igen få visa denna min värld för människor som vill veta mer om vad segling är och vart en segelbåt kan ta oss. För mig är båten en ultimat frihet, som i kombination med kunskap kan ta mig hur långt som helst, på både yttre och inre resor. Det är detta som driver mig, det är detta jag vill dela med mig av.

En sak till: Att långsegla är inte alls svårt, så länge du har gott om tid och en längtan till havet! Är du lagd åt det hållet – gå med i Oceanseglingsklubben, en fantastisk organisation, där du möter likasinnade och kan få tips och råd.

Varmaste seglarhälsningar från Birgitta Silfverhielm på S/Y AURA