Charterskeppare, instruktör, coach och fixare
25 juli 2018
Äntligen har jag fått riktig skrivklåda! För nu bara måste jag berätta om den mest osannolika sommar jag varit med om. Jag tänker inte på värmen och den ständiga solen och den fina sjöbrisen, det är ju i sig helt osannolikt med ett sådant väder, och kanske har det varit medskapande till det som hänt mig. Men det som hänt är att jag blivit bönhörd, något alldeles vansinnigt mycket bönhörd! För jag bestämde mig för att denna sommar skulle jag arbeta mycket med segling och hoppas på att få så mycket roliga uppdrag som möjligt som instruktör, coach och charterskeppare tillsammans med min båt och på andras båtar, med målet att samla in pengar till min kommande långsegling.
Jag behövde knappt tänka tanken så blev det som jag önskat mig. Bokningarna ramlar in, och i dagsläget den 22 juli är jag fullbokad hela säsongen! Det innebär 55 bokade seglingsdagar från slutet av maj till slutet av augusti. Jag håller på med lite av varje, men försöker hålla mig till det jag tycker är meningsfullt och viktigt – och roligt och utvecklande för mig själv också. Så det har blivit tre seglingskurser – kanske blir det ännu en om jag tror att jag mäktar med – och en kurs i manövrering och säkerhet för kvinnliga seglare. Jag håller kurs på andras båtar också, oftast en dag, ibland två eller flera. Det är jättekul att följa människor som skaffar sin första båt, hjälpa dem igång och sedan följa utvecklingen; i år blev jag inkallad för andra gången till ett par som nu köpt sin andra båt, en Linjett 33! Med den körde vi i fyra dagar och övade allt från mörkernavigering till hårdvindstrim, ytterskärgårdsnavigering och spinnakersegling.
Det här med manövrering och säkerhet är ett kärt ämne för mig. Jag vet att detta är områden som de flesta kvinnor känner stort behov av att få mer träning på. Dessutom är det enligt statistiken så att det nästan enbart är männen som faller överbord. Kursen blev snabbt fullbelagd och under två dagar övade 16 kvinnor i fyra båtar under fullt realistiska förhållanden – det blåste rejält just den helgen och många andra höll sig nog i hamn. Jag är så glad att vi trots allt lyckades genomföra kursen och att det innebar mycket och realistisk praktik. Kanske nyttigast av allt var att öva att ta sig fram till och få ombord en riktig, tung människodocka. Stort tack till Jonas Ekblad som introducerade kursen med ett föredrag! Nu är jag återförsäljare både för hans bok Båtmanövrering och för MOB Rescue Line som Odd Lindqvist är upphovsman till.
MOB övning med docka from Birgitta Silfverhielm on Vimeo.
En annan och ganska stor del av min verksamhet är den som vänder sig till turister och familjer och grupper som helt enkelt vill komma ut och segla. Det som kallas för skippered charter. Det finns en hel del stora charterbåtar som mestadels tar ut företagsgrupper men de är ingenting som passar en vanlig familj. Så jag tänkte för några år sedan att det kunde vara en bra idé att erbjuda en möjlighet för mindre grupper och familjer att komma ut på sjön. I början tänkte jag att det nog skulle finnas många på Dalarö där jag själv bor som skulle vilja ta en segeltur. Alla de sommarboende som kanske inte har tillgång till egen båt. Men tji fick jag. Nästan ingen från Dalarö har seglat med mig. Bokningarna har istället kommit från hela landet. Och från hela världen!
Genom engagemang i olika projekt kring turistnäringen i skärgården har jag börjat nätverka med andra som tar emot gäster, och lärt mig mer och mer om vad som krävs för att bli ”exportmogen” som det heter. Och nu verkar jag vara just det, för nu bokas jag både direkt av människor som hittar min engelska hemsida och av bokningsföretag och turoperatörer. Och oj vad det är kul att visa mina älsklingsplatser för människor som aldrig någonsin sett något liknande förut. Att få förmedla min syn på natur och segling och se dem häpna över att det är helt ok att få gå i land på en öde ö. Många frågar vem som äger öarna. Och jag inser att det har jag nog inte tänkt på så noga. Jag tänker att de är sig själva bara, de öar som det inte finns hus på. Och att det är som det ska. Antagligen finns väl en annan sanning. Men när jag skuttar runt på klipporna och känner dofterna från strandängarna och hör kivande tärnor så kan jag inte föreställa mig att sådant går att äga. Så jag säger att de är till för oss alla, och för sig själva, men att vi har ett ansvar inför det som lever och finns. Det får bli mitt budskap som de får ta med sig hem till Durban och Seattle och Peking och Wien.
I fredags kväll seglade jag med två hattprydda kvinnor från USA med kinesiskt ursprung. Dottern fyllde år och ville fira det med sin mamma genom en segling. Ingen av dem hade varit på en båt förut. De passade på att fotograferade varandra i olika poser på båten medan jag seglade runt dem i det vackra kvällsljuset. ”Vi från Kina är kända för att tycka om att fotografera” sa dottern och tog tio selfies till. Jag tyckte det var roligt att träffa fler som gillar att segla i hatt, för det gör jag ofta!
Lördagen börjar med ett galet misstag. En halvtimme innan dagens första grupp ska anlända börjar jag skölja av däcket utan att ha stängt locket till dieselpåfyllningen. Jag kommer på det ganska snabbt men hinner se vattnet rinna längs skarndäck och sippra rakt ner i dieseltanken. Jag har tre till charterturer denna helg så det är bara så att detta måste jag lösa. Omgående. Telefon till de första gästerna att jag blir en halvtimme sen. Sen tänker jag snabbt. Det måste ju vara så att vattnet sjunker ner under dieseln. Båten ligger still. Jag vet hur jag kommer ner i tanken och kommer åt den djupaste hörnan. Jag har en oljepump hemma som jag kan använda. En timma efter missödet är gästerna ombord, oljepumpen står i min bil med fem liter urpumpad diesel i, jag har hunnit hämta catering till dagens andra grupp och köpt lyxchoklad som bokstavligt förlåt för förseningen till det första gänget. Och erbjudit återbetalning för tidsförlusten. Alla är nöjda och glada och vi genomför en förmiddagssegling med mycket god stämning. Här är det också en som fyllt år som ska firas, och alla fyra vuxna och två barn kastar sig med liv och lust över linor och roder. En av kvinnorna har seglat en hel del tidigare och tar över rollen som handledare för de andra medan jag fixar fram goda mackor. Jag har redan glömt dieselfadäsen.
Klockan är lite över ett när vi är åter i Askfatshamnen och jag kommer på att min bil står kvar helt olagligt parkerad invid piren. Jag har en knapp halvtimme på mig innan jag ska ut på ytterligare en åttatimmars segling med en, som det visar sig internationell besättning. Det är ett av de företag som bokar mig, som samlat en grupp deltagare från Frankrike, England och Ryssland. Vi blir åtta ombord, eftersom företagets representant också kommer med. På väg till den lagliga parkeringsplatsen ringer agenten som bokat mig för dagen därpå och vill diskutera upphämtningsplats och annat. Jag ber att få ringa tillbaka – för nu börjar det bli lite hett om öronen. Dagens andra grupp är på ingång med minibuss och agenten får vänta. Jag hinner tänka att det är ju alldeles fantastiskt att det inte regnar! Utöver flytvästar till alla har jag även regnställ till alla ombord. Men när de har använts av ett gäng och sen ska övertas av nästa och redan är dyngsura – näe det scenariot vill jag inte ha!
Nu flyter allt på bra, vi kommer iväg och hissar seglen i topp. Vinden är också samarbetsvillig och vi får en kanonsegling med stora genuan satt. Den här seglingen är lite annorlunda mot andra, eftersom vi ska segla från Dalarö och hela vägen in till stan. Det beror i sin tur på att jag har en bokning – den som agenten ringde om – inne i Stockholm på söndagen. Vi stannar i Napoleonviken på vägen upp mot Saltsjöbaden, lägger oss på svaj och sedan hoppar alla i sjön. Åtta personer simmar runt i vikens 25-gradiga vatten. Har jag någonsin badat i så varmt vatten förut i Sverige? Jag kan inte minnas det. Det är helt osannolikt och lite obehagligt att fundera på. Värmen orsakar märkliga effekter.
På vägen in mot stan tornar ett stort och mycket vackert moln upp sig över Stockholm. Vi blir vittnen till hur åskmolnet växer till sig och när vi kommer ut ur Skurusundet till Stockholms infartsled är det fullbordat och talar:
Bang! En enda smäll hör vi. Och ett löjligt litet regn faller ner under jättemolnet någonstans norr om Lidingö. Sedan löser det mäktiga molnet långsamt upp sig igen och tussar iväg, medan vi lägger till i Nacka strand och avslutar med en öl och syrad strömming på restaurang J.
Jag får höra historien av den ryska mannen om den stora konstgjorda sjö som man skapat utanför Moskva. Det fanns människor som bodde där sjön nu ligger, en hel bygd evakuerades och så släppte man på vattnet. Men några vägrade lämna sina hus. Den ryske mannen visade mig en bild och pekade – kyrktornet sticker fortfarande upp över vattenytan på den sjö där han brukar segla sin båt.
Nästa morgon vaknar jag med huvudvärk och av ett fasligt kacklande av kanadagäss. En lite för lång dag som charterskeppare tar ut sin rätt. Nu ska jag in till Strandvägen och hämta upp två amerikaner som köpt en halvdags seglingstur till ”Stockholm Archipelago”. Vi hinner till Lidingö innan det är dags att vända och segla tillbaka. Jag visar dem på sjökortet var skärgården ligger och var vi är. Det kanske jag inte skulle ha gjort, för de kände sig nog lite lurade. Men nog tycker jag att man luras om man säljer en fyratimmars seglingstur från Strandvägen som skärgårdssegling. Ändå är det många turer som utgår därifrån, eftersom det är så lätt att kliva på och av mitt i centrala Stockholm.
På vägen hemåt, äntligen ensam igen, känner jag att jag är vansinnigt trött på båttrafiken. Jag färdas genom ständiga svall, flera gånger så närgångna att det stänker in i sittbrunnen. Det är inte roligt! Först på Baggensfjärden, efter att jag passerat Skurusundet och Baggensstäket, får jag lite ro och kör rakt ut på fjärden för att hissa segel. Jag har bara storseglet att tillgå, genuan gick sönder i akterliket på vägen tillbaka med amerikanerna. Som jag ligger där och puttrar i två knop hör jag ett svirrande läte och hinner få upp kameran – en Moth-jolle far förbi i -ja hur många knop gör man om man drar tvärs över Baggensfjärden på cirka en minut eller så? Alltså det var en foilande lätt jolle som påminde mig mest om en trollslända. Den passerade nära bakom min akter, fick nog väja för mig…
Foiling Moth from Birgitta Silfverhielm on Vimeo.
Det är så skönt att återvända till min kära hemmahamn. Att få göra i ordning i båten, samla ihop sig. Fyra charter på två dygn är nog världsrekordet för mig. Men jag håller mig helst här ute. Där jag kan lukta på blommorna.
Untitled from Birgitta Silfverhielm on Vimeo.