Vind o Vatten 20 år!
Vind o Vatten 20 år!
Jag vet att det finns fler som längtar lika desperat efter att segla som jag gjorde en gång i tiden. Det är därför Vind o Vatten finns, och växer. För att jag inte kan leva utan segling. Jag tycker så mycket om att få inspirera andra att segla, och dela med mig av det livsviktiga i att kasta loss och fatta sina egna beslut.
Det började efter en långsegling utan egen båt. Sommaren 1986, 25 år gammal, gav jag mig av från Sverige som co-skipper på en långfärdsbåt. Jag längtade efter att få segla på heltid och leva ombord. Det visade sig inte vara så lätt på en liten yta med människor jag inte kände. Men lusten att segla och att få leva nära båtar och båtliv tog inte slut, snarare tvärtom. Jag kom hem våren därpå med en övertygelse om att jag ville fortsätta segla, så mycket jag bara kunde.
Hemma i Sverige fanns min egen båt, en nordisk Folkbåt byggd i trä. Där fanns också seglarskolor som behövde instruktörer, och jag anslöt mig till Båtägarskolan. Jag lärde mig massor av att vara seglarinstruktör – både om segling, om människor och om mig själv. Det var lite svettigt – vi seglade fem dagar i sträck och alla övernattade på båten – fyra personer som inte kände varandra ombord i en liten Folkbåt. Men kul hade vi, i minsta båten.
Så småningom fick jag ekonomisk möjlighet att köpa en lite större båt, i plast och 27 fot lång istället för 24. Kursverksamheten fortsatte, och jag avancerade så småningom till huvudlärare för den grupp instruktörer som körde kurs tillsammans. Vid det laget hade jag bytt båt igen och växlat upp till en riktigt snabb och snygg båt, en Smaragd – hela 38 fot lång men väldigt smal och rätt så trång. Ändå var mina deltagare alltid glada och nöjda.
Men själv började jag fundera på framtiden. Jag hade jobbat för skolan i 18 säsonger, och började känna att jag kunde det här. I en så pass stor organisation var det ganska hårt styrt hur man ska lära ut och hur allt fungerade. Jag hade utvecklats till en ganska kreativ person, med många egna idéer om hur en seglingskurs kan utformas och om hur min båt skulle kunna användas, och hur jag själv med mina resurser skulle kunna jobba. Vid det laget hade jag kappseglat intensivt i några år, och ökat min kompetens radikalt. Jag hade även varit frivillig sjöräddare och gått utbildningen till Sjöbefälsexamen klass VIII, och blivit förhörsförrättare för både Förarintyg och Seglarintyg. Nu kunde jag börja segla charter på egen hand, och hålla egna kurser.
2005 provade jag för första gången att hålla några kurser privat för vänner på min Smaragd. I april 2006 startade jag Vind o Vatten seglingskurser och seglingsupplevelser som enskild firma, tryckte upp en reklamfolder som jag skrev ut på min färgskrivare hemma och gjorde en enkel hemsida. Bokningarna tog jag emot per telefon eller mail och fakturor skickade jag manuellt. Det var inte så många bokningar till en början, kanske tre kurser och ett par charterturer på en säsong. Men det var väldigt väldigt roligt att driva mina egna idéer vidare! Det var massor av arbete med att få igång allting, men med tiden började ryktet sprida sig. Jag gick på båtmässan och pratade med folk, fick sponsorer som Båtaccenten och försäkringsbolaget Atlantica. Jag deltog i olika destinationsutvecklingsprojekt för skärgården, och skapade nätverk med andra aktörer. Ungefär samtidigt med att Vind o Vatten startades, hade jag flyttat till Dalarö, så båten låg plötsligt mitt i skärgården och gav fantastiska möjligheter till att ta människor ut bland öarna. Jag började drömma om att få visa upp och dela med mig av min älskade skärgård till människor från andra länder, för vilka den här miljön är helt unik. Genom ett projekt som Stockholms Visitors Board initierade fick jag möjligheten att avancera till ”exportmogen”, dvs redo att ta emot utländska gäster med allt vad det innebär.
Jag har vuxit upp med segling som barn, och det är min pappa som lärt mig segla från början, och som tagit mig till alla de unika platserna som finns så nära. När han 2008 gick bort, fick jag möjligheten att köpa mig en båt värd fem gånger så mycket som min Smaragd. Jag blev med Linjett, en 35 fots båt som jag har kvar än i dag. Med den båten var jag redo att ta emot gäster från hela världen, i liten skala. Jag hade upptäckt att många som erbjöd charterturer vände sig till företag och större grupper. Det var inte vad jag ville göra. Dels var min båt för liten, dels tycker jag om när människor kommer och seglar med mig för att det är deras egen dröm, inte något de får som en kickoff genom sitt jobb. Jag ville ha seriösa möten, verklig seglingskärlek och naturnärhet!
Så började de komma, de utländska gästerna, och de som reste långt inom Sverige också, för att få segla i Stockholms skärgård. Några per sommar till en början.
Några kom tillbaka år efter år. Oftast par eller familjer eller grupper av vänner. En familj har seglat med mig sedan sonen var nio år, förra säsongen var han 18 och tog med sin flickvän! Det gör mig så glad att kunna vara en självklar återkommande del i deras resande och upplevande av naturen, seglingen och av sig själva som familj.
Som kvinnlig skeppare och seglare har jag länge haft en stark lust att göra något för att hjälpa de kvinnor och tjejer som skulle vilja skaffa en båt men inte tror sig om att klara den praktiska biten. Många killar bara köper en båt och löser det praktiska vartefter (eller inte) medan kvinnor oftare saknar självförtroende och först vill skaffa sig mer kunskaper när det gäller motorer, påmastning och annat båtmeck som krävs när man har en båt.
Jag har haft egna båtar i hela mitt vuxna liv. Det är en stor känsla att äga och driva ett båtprojekt med all den frihet det ger mig. Många av mina kvinnliga kursdeltagare har frågat mig, vad gör jag nu, efter att kursen är slut? Hur kan jag fortsätta segla? Hur kan jag fortsätta lära mig? Vad krävs om jag vill ha en egen båt?
Så föddes idén med projekt Leia. Jag köpte en båt till, en 26 fots Accent, och samlade ett gäng på 4-5 kvinnor som fick delta i allt arbete med båten före och efter säsongen. Själva sommaren fick de självständigt segla båten och delade upp tiden mellan sig. I fem år pågick projektet. Flera av de som deltog har idag egna båtar. Det var ett projekt som krävde mycket av mig, och av deltagarna. Det var väldigt roligt, men tidskrävande.
Vind o Vatten hade börjat växa och jag behövde lägga mer tid på att utveckla basverksamheten. Jag hade börjat samarbeta med fler skeppare, då bokningarna vuxit mig över huvudet och jag fick fler uppdrag än jag hann med. Thomas och Eva var först ut, med en Linjett 35 respektive Beneteau 40. Det var så kul att igen ha seglarkompisar att köra kurser ihop med! Efter några år hade Thomas och Eva inte tid att segla så mycket för Vind o Vatten och jag började söka efter fler medarbetare, och då företrädesvis kvinnor. I ett upprop på Facebooks kanaler för kvinnliga seglare utlyste jag möjligheten att med egen båt och eget företag bli samarbetspartner till Vind o Vatten. Det var då Karin och Ulrika dök upp. Båda befann sig i ett läge i livet där de var öppna för förändring och nya vägar. Karin var på väg att lämna ett liv som dansare och koreograf i Paris och ville göra mera av sitt båtliv och skärgårdsliv som alltid funnits där parallellt på somrarna hemma i Stockholms skärgård. Ulrika hade tagit tjänstledigt från ett krävande chefsjobb inom kundmottagning och längtade efter att få använda sina resurser och sin båt på fler och nya sätt. Båda hade de gedigen seglingserfarenhet och erfarenhet av att leda grupper. Snart hade även Karin skaffat en 36-fotare, och vi fick vår båtklubb att hjälpa oss med båtplatser intill varandra så att vi riktigt kunde hänga tillsammans före, efter och under våra seglingsturer och kurser.
De senaste fyra åren har vi varit en supertrio. Vi har delat upp det administrativa arbetet mellan oss så att Karin tar hand om hemsida och marknadsföring på sociala medier, Ulrika ansvarar för bokningssystem och kundmottagning och jag har hand om ekonomi och texter och allt möjligt som behöver göras, och så klart övergripande ansvar som ägare. Vi är alla tre entreprenörer och frihetsälskare, och har hittat ett bra sätt att driva Vind o Vatten och att dela på uppdragen. Vi har tillsammans utvecklat oss i vår pedagogik, lärt och inspirerats av varandra, och haft väldigt roligt ihop.
Medan detta har hänt, har jag flyttat mig allt längre bort från Sverige. Våren 2022 seglade jag och min man iväg med vår andra båt, en OE32 (10 meter lång), och har nu hunnit ända till Stilla Havet. Vi är just nu på en tio dygns segling till Galapagos, och därifrån ska vi segla vidare över Stilla Havet till platser som Marquesas, Tonga och Fiji, för att till hösten landa i Nya Zealand. Det blir den första sommaren som jag inte reser hem för att segla med mina älskade gäster och kursdeltagare i Stockholms Skärgård, men jag hoppas att jag är förlåten. Det går att följa oss på Facebook under denna resa som varit en dröm sedan jag var liten. Jag hoppas kunna inspirera andra som drömmer. En dag är det kanske du som seglar iväg på ditt livs äventyr! Men resan börjar alltid här, nu, med att ta ett första, eller nästa, steg.
Att segla på heltid
Det är ingen semester att segla på heltid, det är ett annat sätt att leva. När vi nyligen befann oss i Panama, på väg att passera mellan Nord- och Sydamerika, genom Panamakanalen, var båten dagligen upp och ner, allt plockades fram och tillbaka för att hitta rätt delar till de olika projekt som alltid pågår. Vi hade just haft båten på land ett par dagar för att byta propelleraxeltätning. Sådana jobb gör vi själva, annars blir kostnaderna för höga. Vi lever på sparpengar, uthyrt hus och min mans pension. Aura, vår i sammanhanget väldigt lilla båt, den är nog minst i marinan här, äter ändå det mesta av vår budget. När vi ligger nära båtresurser som varv och båttillbehörsaffärer gäller det att passa på. När vi befinner oss i Stilla Havet som är jättestort är det ännu viktigare att vi kan klara oss själva med vad vi har ombord och med våra kunskaper.
Vi har lite annan utrustning än vad som behövs hemma i skärgården – vi har ett vindroder som styr båten när vi seglar, en rejäl uppsättning solceller som laddar våra batterier, en watermaker som gör dricksvatten av havsvatten, och sedan nyligen en Starlink – med vilken vi kan få kontakt med internet nästan var som helst på jorden genom satellituppkoppling med hög hastighet. Detta är exempel på utrustning som gör att vi kan klara oss på egen hand under långa tider. Det är detta jag har drömt om så länge, att kunna segla till fjärran platser eller vara ute på en ocean i veckovis utan kontakt med land. Snart är vi där. Vi kommer först att segla till Galapagosöarna och ta del av deras unika djurliv. Sedan väntar en lång havssträcka – längre än över Atlanten – hela vägen till Marquesas. När vi får koppla loss oss från land och segla vidare, slutar Aura att ticka pengar. Då får vi leva av vad vi har med oss ombord och livet handlar mer om att äta, sova, segla och underhålla det vi har. Det är också då det finns tid över för läsande och skrivande. Förutom nyhetsbrev och blogg, skriver jag långa inlägg för vår Facebooksida, och jag skriver på ett manus om mitt seglarliv. En bok, ska det bli. En bok om hur jag hamnade här! Om själva meningen med att segla och sätta sitt liv i rörelse.
