Den 4 juni tio minuter över ett släppte vi förtöjningarna från piren i Askfatshamnen för att sätta kurs söderut. Vi, är jag Birgitta, som äger och driver Vind o Vatten, och Lasse, min lagvigde man sedan en månad tillbaka. Båten heter Aura, är en OE32 och kom med Lasse in i mitt liv. Esmeralda II, min Linjett 35, ligger på land. Lite märkligt känns det, att ta upp båten i maj, konservera motorn och täcka över den för att låta den vila ett helt år. Esmeralda II som jag skulle ha gett mig i väg med på långsegling redan 2020, men så kom Lasse emellan. Och så kom Covid -19 och världen stängde ner. Nu öppnar den upp igen, alltmer, och vi har fattat nya livsbeslut båda två, och tillsammans. Esmeralda II stannar hemma på tomten i Dalarö för att finnas till hands nästa vår, och Aura följer oss ut i världen.  

Det här är alltså på sätt och vis fråga om en bröllopsresa. Det är också fråga om en resa som jag planerat och vetat att jag skulle göra, ända sedan jag långseglade för första gången 1986-87. Att jag skulle genomföra en långsegling på egen köl. Det var inte en längtan – mer en visshet. Att det var dit livet skulle leda mig.

Livet har alltmer kommit att handla om segling för min del – efter förra långseglingen kom jag hem och ville inte sluta segla, så jag började arbeta som seglingsinstruktör. Efter många somrar med Båtägarskolan startade jag Vind o Vatten 2005. 2008 kom Esmeralda II in i mitt liv och vi började göra längre seglingar tillsammans parallellt med att vi också jobbade ihop med seglingskurser och charter. Somrarna var bara segling, ingenting annat från maj till oktober. Vi drog runt Östersjön till Polen och de baltiska länderna 2008, gjorde flera resor till Gotland och Åland/Finland under de följande åren och 2017 lämnade jag Vind o Vatten under en hel säsong för att segla till Shetland och Skottland under drygt 3 månader. Det var mitt eget projekt, efter flera års förberedelser av båten och mig själv. Med ombord var sju kvinnliga vänner i olika konstellationer, och delar av sträckan seglade jag ensam. Givetvis fick jag mersmak!

Nästa steg skulle bli att genomföra en riktig långsegling, och vara borta över en vinter. Egentligen ville jag nog segla längre än bara över en vinter. Jag ville leva det liv en lever när en reser med båt. Ett liv med små behov och närhet till vindarna och de grundläggande förutsättningarna, ett liv i en flytande kapsel som är i stort sett självförsörjande på energi och där allt finns inom räckhåll. Men vad skulle hända med Vind o Vatten om jag seglade iväg? Mer och mer har ju mitt seglingsföretag också blivit det jag lever av. Ville jag verkligen lämna alltihop för en längre tid?

Ett litet frö började gro, en tanke om att det skulle ju vara bra om jag hade en båt att segla iväg med och en att ha kvar här hemma så att jag kunde resa hem och jobbsegla på sommaren… och så skulle det kanske finnas en partner, en närmaste, att segla med, som gjorde att vi skulle slippa passa tider och byta besättning hela tiden…

…och ibland är det så med föreställningar jag har, att de tar sig fysisk form. För i början av 2020 mötte jag Lasse, som hade ungefär samma idé som jag om att segla iväg långt och som äger Aura, en stark och fin OE32, en beprövad långfärdsbåt. Han och Aura ville gärna på äventyr ihop med mig. Så kom det sig att vi beslöt oss för att slå oss ihop om den här seglingen, att rusta Aura för en längre segling, och att lämna Esmeralda II hemma.

Nästa sommar kommer jag och Esmeralda II att vara klara att ta emot gäster och kursdeltagare ombord igen, och att servera berättelser från vår första etapp av seglingen. Aura kommer lämnas någonstans längs vägen, så att vi kan fortsätta seglingen nästa höst.

Under den säsong som nu inleds, kommer Vind o Vatten att skötas av två superproffs, Ulrika Lewander och Karin Modigh. Jag har för första gången släppt förtöjningarna till mitt älskade företag, och det skulle jag inte göra till vem som helst! Men allt har löst sig så fantastiskt bra; Ulrika tar hand om alla kundbokningar i vårt nya bokningssystem, Karin sköter marknadsföring, web och sociala medier, och jag sköter ekonomin och bokföringen på distans. Det är väldigt roligt att arbeta ihop med så briljanta och personliga medarbetare! Ni som är hemma och vill segla, ta chansen att lära känna dem genom att boka in en segling, kurs eller coachning. 

Jag ska inte bara ösa beröm över Karin och Ulrika utan även nämna att vi har fler skeppare och coacher som jobbat med oss länge, som Thomas Bindzau, Anna Drougge och Eva Söderstedt och några nya, som Kim Silfving, Jonas Dolk och våra två coachning-klippor på västkusten Cilla Johannisson och Åsa Nordahl. De ska nog klara att tillsammans täcka upp för mig!

I skrivande stund har vi hunnit till Kalmar, och fortsätter nu söderut runt kusten. Vi hamnar lite där vi hamnar, beroende på väder, vindar och tillfälligheter. Men riktningen är satt mot Shetland och vi kommer inte lata oss innan vi är där! Med oss ombord har vi en hel del som ska monteras och fixas med, segelbåtsfix är en ständig del av långseglarens vardag eftersom det är så mycket som ska vara funktionellt i vår seglarvardag, där vi ibland seglar dygn i sträck och turas om att sova och samtidigt ska kunna leva som vanligt med matlagning och andra funktioner.

Under min långsegling kommer jag att skriva här och på Facebook för att dela med mig av våra erfarenheter och upplevelser, så att du som drömmer om att långsegla eller bara vill hänga med från soffan hemma, får en chans att ta del av vår resa. På Facebook finns en grupp som heter Aura at sea, https://www.facebook.com/groups/auraatsea, där vi lägger ut dagliga uppdateringar om hur vi har det och ibland livesänder. Välkommen att ansluta! Med tiden har jag ambitionen att även göra planlagda livesändningar där ni kan delta och ställa frågor om långsegling. Och mer kommer! Till dess, segla väl och njut av sommaren som är i antågande!

Nu är våren här och vi rustar våra båtar, dessa farkoster som utgör en så stark frihetens symbol. Vi får fritt segla i våra skärgårdar och på våra hav, en frihet värd att försvara och aldrig ge upp.

Jag och min blivande man, Lasse, rustar nu vår långfärdsbåt för att om bara ett par månader ge oss ut i världen, på egen köl. Allt vi behöver finns med oss ombord. Vi kan klara oss länge på havet om vi har tänkt rätt om den utrustning vi lastar ombord. 

Att leva enkelt och fokusera på friheten är det budskap jag vill förmedla idag. För många seglare betyder båtlivet att släppa taget om stressen i land och gå upp i den natur vi är en del av. Det är extra viktigt i en tid med annalkande klimatförändringar, och påminner mig om att ta ansvar för hur jag lever. Jag skulle gissa att vi kommer göra ett mycket litet avtryck i atmosfären med min mans lilla 32 fots båt, som mestadels drivs fram med vindens kraft. Vi seglar först mot Skottland och sedan vidare söderut till vintern. Till nästa sommar är jag tillbaka i verksamheten och sjösätter Esmeralda II, min Linjett 35, för att åter ta vid med seglingar här hemma.

Att under de senaste årens pandemi välja segling i stället för en utlandsresa på semestern har öppnat en ny värld för många. Nu behöver vi fortsätta att tänka medvetet om hur vi reser, och hur vi förhåller oss till planeten som föder oss. Jag är glad att ha byggt Vind o Vatten på en hållbar grund, och så tacksam för alla människor jag fått möta och segla med genom åren. 

Segla i frihet! 
Birgitta Silfverhielm, ägare och grundare av Vind o Vatten

Vi jobbar i bakgrunden medan du drömmer om sommaren!

Just nu pågår ett intensivt arbete med att bygga en ny bokningssida för Vind o Vatten. Vi lägger upp massor av seglingskurser inför nästa säsong, och möjliggör att boka coaching och privata seglingar med våra skeppare direkt via nätet. Vind o Vatten har diagnosticerats med växtverk – tack vare att våra kära deltagare gillar oss så mycket! Jätteroligt är det, men dags att omstrukturera och effektivisera hur vi tar emot bokningar. Ett annat skäl till förändringen är följande;

Jag som skriver, och driver, Vind o Vatten – Birgitta, kommer att avveckla mig själv tillfälligt under nästa säsong, eftersom jag ska ut på långsegling, eller ska vi kanske kalla det längesegling. Mer om det senare, och i fler bloggtexter! Ni kommer kunna följa mitt och min mans äventyr med Aura, vår OE32.

Alltså har det blivit dags att utveckla Vind o Vatten ännu mer och att släppa in nya aktiva medarbetare! Låt mig presentera Karin Modigh och Ulrika Lewander, våra nya seglarklippor! När du ringer eller mailar oss under nästa säsong är det troligt att det är Ulrika som kommer svara, och den som kommer jobba med webben, sociala media och vår marknadsföring är Karin Modigh. Karin och Ulrika kommer också att stå för huvuddelen av våra kurser i sommar. Karin med sin Beason 36 Isola, och Ulrika med Arcona 36.an Terezza, men även Thomas kommer köra kurser och privata seglingar med sin Linjett 35, ibland från sin hemmahamn i Svinninge. Kurserna kommer i övrigt som vanligt utgå från Dalarö.

Själv kommer jag befinna mig på Shetland eller på den skotska västkusten när det är semestertider här hemma – med fören pekande söderut för att framåt augusti korsa Biscaya och fortsätta äventyret i vattnen kring Spanien och Portugal. Till nästa vår, 2023, är jag tillbaka och sjösätter Esmeralda II igen. Då blir det full fart med kurser och seglingar igen även för min del. Det ska bli roligt att dela berättelser från främmande vatten med er här hemma, både under själva resan och när vi ses framöver! Vi ger oss av i juni 2022, så innan dess kommer jag också att hålla några kurser. Esmeralda II ligger redan i sjön, och vi seglade senast den 17-18 december i fullmåne och strålande solsken.

Seglarkurs steg 1 – nybörjare
Seglarkurs steg 2 – fortsättning
Seglarkurs steg 3 – avancerad

Den 12 december seglar vi till Utö, och du kan hänga med!

Ett par gånger tidigare har vi seglat till Utö i december med gästande deltagare för att njuta av Värdshusets fina julbord. I år gör vi det igen, jag och Esmeralda II, så häng med nu:

Utö ligger bara ett par timmars segling från Dalarö, ganska rakt söderut. Vi klär på oss varmt och de som är nya för varandra berättar om varför de kommit med. Skepparen, dvs jag, hjälper alla på med flytvästar och går igenom säkerhetsrutiner. Snart glider vi ut och hissar på.

Först tar vi vägen via Dalarö Skans, den gamla befästningen från 1600-talet, och sedan vidare öster om Stora Rotholmen som ser ut som en stor mörkgrön sockerkaka på avstånd. Alla ombord turas om att styra, navigera och trimma segel, skepparen handleder och övervakar. Snart är vi ute på Mysingen. Blåser vinden från sydväst så drar det i en del här. I vindriktningen öppnar sig hela den stora fjärden ned mot havet som kan anas bortom Mysingeholm och Danziger gatt. Men så långt ska vi inte. Vi ska bara runda Björkö, där en av skärgårdens sista fiskare bor, och bege oss rakt söderut mot silhuetten av Utö kvarn som avtecknar sig mot himlen. Nu ska vi ta oss över ett litet stycke öppet vatten, en bit av norra Mysingen, sedan närmar vi oss snart Utö med Värdshuset på höjden nära den gamla kvarnen.

Väl inne i hamnen är det skönt att få tina upp händer och fötter en stund inne i den varma kajutan efter att vi har knutit fast båten med kalla händer längs en möjligen isig brygga. Vi lagar varm soppa ombord till lunch och avslutar med kaffe och glögg, och beger oss sedan på  promenad på ön innan det börjar skymma. Stigarna över ön leder oss snabbt till andra sidan, där havet ligger öppet. Vi är en grupp människor som till stor del är okända för varandra. Vi samtalar längs vägen. Det finns alltid så mycket mer som förenar än som skiljer åt, det har vi redan märkt. Vi har varit med om ett äventyr tillsammans idag, och mer väntar.

Lyktor börjar tändas längs grusvägen från hamnen upp mot Värdshuset, och Waxholmsbåten från fastlandet kommer fullastad med gäster till julbordet där uppe på höjden. Vi vet att vi inte behöver passa någon returbåt, utan bara komma i tid till vår sittning klockan tre. Det finns tid att nosa runt bland stånden på julmarknaden, där Utöborna säljer sina egenproducerade produkter. De som kom med turbåten ska resa sig från borden och bege sig tillbaka om bara ett par timmar, för att hinna med 17.30-båten till Årsta havsbad. Vi kan lugnt sitta kvar.

Vi sätter oss till bords och får våra drycker serverade. Vi tar inget starkare eftersom vi har ännu ett äventyr framför oss som kräver vårt fulla fokus, men de många faten med läckerheter är ett äventyr i sig. Vi har flera timmar på oss att smaka på alla delikatesser, det finns mycket fisk och skaldjur och många vegetariska inslag utöver de traditionella julbordsingredienserna. Och den där lokalt tillverkade apelsinfudgen. Vi sparar lite plats i magen till den!

Utanför fönstren faller skymningen och när vi lämnar värdshusets värme och dofter är mörkret kompakt. Vi är mätta och nöjda och garanterat glada över nedförsbacken som tar oss mot hamnen och vår egen båt som ska bära sin besättning tillbaka över vattnen. Vi får klä på oss ordentligt nu, för med mörkret kommer också kylan. Vinden blåser från andra hållet mot när vi kom hit – den vind vi hade emot oss har vi nu med oss – eller så finns det kanske ingen vind alls? Kanske får vi uppleva en svartblank vattenyta omkring oss. Eller blir återfärden kantad av frasande sjö under stjärnhimmel? Kommer snöflingor singla ned för att smälta på våra kinder? Instrumenten lyser nedtonat men tydligt i mörkret, radarn kan känna av rörelser och former därute, och lanternorna visar andra att vi finns här och lyser samtidigt upp vår vindriktningsvisare i masttoppen. Nu pekar stäven åter hemåt. En lång dags äventyr är till ända.

Vill du följa med?

Var och när:

Start från Askfatshamen, Dalarö den 12 december kl 09.00

Vi är tillbaka på Dalarö omkring kl 21.30.

Kostnad per person:

Segling Dalarö- Utö tur och retur inkl fika och lunch, lån av sjöställ och flytvästar; 1795 kr

Julbord (betalas på plats) 795 kr, dryck tillkommer

BOKA OCH BETALA HÄR!

Vind o Vatten är sig likt men ändå har så mycket hänt!

MIn, Birgittas plan om att ge mig iväg på en långsegling frös inne och istället kom Covid. Förra sommaren blev, trots eller kanske tack vare det, den mest lyckade i VoV.s historia. Det är så många som vill segla nu, som skaffar sig båt, som ser seglingen som ett sätt att semestra hemma och hitta ett klimatsmart och Covid-vänligt sätt att göra äventyr nära vardagen med sina närmaste. Vi fortsätter med samma koncept som förra sommaren, att hålla alla kurser på dagtid utan övernattning för att undvika risker med trängsel i båtarna. Det var riktigt bra, på många sätt. Och vi kunde hjälpa till att fylla de stugor som utländska turister annars bokar på Dalarö, som boende för våra gäster och deltagare. Dessutom fick Dalarö Bageri och flera av öns restauranger extra kunder tack vare alla cateringluncher vi köpte in till våra deltagare. Och vi skeppare klarade att genomföra många kurser!

Under vintern har jag arbetat hårt med den hemsida som du nu besöker, och där saker och ting har utvecklats mycket. Minst sagt. Just nu sitter jag och lägger upp årets efterlängtade seglingskurser, och de senaste dagarna har jag intervjuat tre nya skeppare, utöver de som vi redan börjat samarbeta med. Jag vill inte göra något annat än detta just nu, det är så kul att se VoV växa och nätverken gro. Och så kul att märka att de som söker sig till oss har fattat vad vi är ute efter – det där med personligt tilltal, jämställd segling, en majoritet kvinnliga instruktörer, men inte bara. Att segla tillsammans, upptäcka glädjen och njutningen i att samarbeta och kunna lita på varandra är vad vi vill visa och lära ut till alla som kommer ombord.

En av de jag pratade med uttryckte det så fint; att segling ska fungera som en slags dans, där man följer varandra och känner av situationen och ser med ett ögonkast vad som behöver göras – och delar uppgifterna mellan sig helt naturligt. En annan av de  som kanske kommer att börja jobba med oss är faktiskt själv dansare och koreograf! Jättespännande tycker jag.

Målet för min egen del är fortfarande att göra en långsegling – och nu finns det helt nya förutsättningar. Esmeralda II, min Linjett 35 kommer kunna vara kvar hemma, för mannen jag träffade strax innan Corona slog till för ett år sedan, har också en båt, såklart! En mycket bra och stark båt som vi gemensamt nu planerar för en längesegling med. Så i framtiden kan jag komma hem och segla med gäster och kursdeltagare under sommaren och sedan rymma till varmare vatten under vintertiden. Smart va!

Charterskeppare, instruktör, coach och fixare

25 juli 2018

Äntligen har jag fått riktig skrivklåda! För nu bara måste jag berätta om den mest osannolika sommar jag varit med om. Jag tänker inte på värmen och den ständiga solen och den fina sjöbrisen, det är ju i sig helt osannolikt med ett sådant väder, och kanske har det varit medskapande till det som hänt mig. Men det som hänt är att jag blivit bönhörd, något alldeles vansinnigt mycket bönhörd! För jag bestämde mig för att denna sommar skulle jag arbeta mycket med segling och hoppas på att få så mycket roliga uppdrag som möjligt som instruktör, coach och charterskeppare tillsammans med min båt och på andras båtar, med målet att samla in pengar till min kommande långsegling.

Jag behövde knappt tänka tanken så blev det som jag önskat mig. Bokningarna ramlar in, och i dagsläget den 22 juli är jag fullbokad hela säsongen! Det innebär 55 bokade seglingsdagar från slutet av maj till slutet av augusti. Jag håller på med lite av varje, men försöker hålla mig till det jag tycker är meningsfullt och viktigt – och roligt och utvecklande för mig själv också. Så det har blivit tre seglingskurser – kanske blir det ännu en om jag tror att jag mäktar med – och en kurs i manövrering och säkerhet för kvinnliga seglare. Jag håller kurs på andras båtar också, oftast en dag, ibland två eller flera. Det är jättekul att följa människor som skaffar sin första båt, hjälpa dem igång och sedan följa utvecklingen; i år blev jag inkallad för andra gången till ett par som nu köpt sin andra båt, en Linjett 33! Med den körde vi i fyra dagar och övade allt från mörkernavigering till hårdvindstrim, ytterskärgårdsnavigering och spinnakersegling.

Det här med manövrering och säkerhet är ett kärt ämne för mig. Jag vet att detta är områden som de flesta kvinnor känner stort behov av att få mer träning på. Dessutom är det enligt statistiken så att det nästan enbart är männen som faller överbord. Kursen blev snabbt fullbelagd och under två dagar övade 16 kvinnor i fyra båtar under fullt realistiska förhållanden – det blåste rejält just den helgen och många andra höll sig nog i hamn. Jag är så glad att vi trots allt lyckades genomföra kursen och att det innebar mycket och realistisk praktik. Kanske nyttigast av allt var att öva att ta sig fram till och få ombord en riktig, tung människodocka. Stort tack till Jonas Ekblad som introducerade kursen med ett föredrag! Nu är jag återförsäljare både för hans bok Båtmanövrering och för MOB Rescue Line som Odd Lindqvist är upphovsman till.

MOB övning med docka from Birgitta Silfverhielm on Vimeo.

En annan och ganska stor del av min verksamhet är den som vänder sig till turister och familjer och grupper som helt enkelt vill komma ut och segla. Det som kallas för skippered charter. Det finns en hel del stora charterbåtar som mestadels tar ut företagsgrupper men de är ingenting som passar en vanlig familj. Så jag tänkte för några år sedan att det kunde vara en bra idé att erbjuda en möjlighet för mindre grupper och familjer att komma ut på sjön. I början tänkte jag att det nog skulle finnas många på Dalarö där jag själv bor som skulle vilja ta en segeltur. Alla de sommarboende som kanske inte har tillgång till egen båt. Men tji fick jag. Nästan ingen från Dalarö har seglat med mig. Bokningarna har istället kommit från hela landet. Och från hela världen!

Genom engagemang i olika projekt kring turistnäringen i skärgården har jag börjat nätverka med andra som tar emot gäster, och lärt mig mer och mer om vad som krävs för att bli ”exportmogen” som det heter. Och nu verkar jag vara just det, för nu bokas jag både direkt av människor som hittar min engelska hemsida och av bokningsföretag och turoperatörer. Och oj vad det är kul att visa mina älsklingsplatser för människor som aldrig någonsin sett något liknande förut. Att få förmedla min syn på natur och segling och se dem häpna över att det är helt ok att få gå i land på en öde ö. Många frågar vem som äger öarna. Och jag inser att det har jag nog inte tänkt på så noga. Jag tänker att de är sig själva bara, de öar som det inte finns hus på. Och att det är som det ska. Antagligen finns väl en annan sanning.  Men när jag skuttar runt på klipporna och känner dofterna från strandängarna och hör kivande tärnor så kan jag inte föreställa mig att sådant går att äga. Så jag säger att de är till för oss alla, och för sig själva, men att vi har ett ansvar inför det som lever och finns. Det får bli mitt budskap som de får ta med sig hem till Durban och Seattle och Peking och Wien.

I fredags kväll seglade jag med två hattprydda kvinnor från USA med kinesiskt ursprung. Dottern fyllde år och ville fira det med sin mamma genom en segling. Ingen av dem hade varit på en båt förut. De passade på att fotograferade varandra i olika poser på båten medan jag seglade runt dem i det vackra kvällsljuset. ”Vi från Kina är kända för att tycka om att fotografera” sa dottern och tog tio selfies till. Jag tyckte det var roligt att träffa fler som gillar att segla i hatt, för det gör jag ofta!

Lördagen börjar med ett galet misstag. En halvtimme innan dagens första grupp ska anlända börjar jag skölja av däcket utan att ha stängt locket till dieselpåfyllningen. Jag kommer på det ganska snabbt men hinner se vattnet rinna längs skarndäck och sippra rakt ner i dieseltanken. Jag har tre till charterturer denna helg så det är bara så att detta måste jag lösa. Omgående. Telefon till de första gästerna att jag blir en halvtimme sen. Sen tänker jag snabbt. Det måste ju vara så att vattnet sjunker ner under dieseln. Båten ligger still. Jag vet hur jag kommer ner i tanken och kommer åt den djupaste hörnan. Jag har en oljepump hemma som jag kan använda. En timma efter missödet är gästerna ombord, oljepumpen står i min bil med fem liter urpumpad diesel i, jag har hunnit hämta catering till dagens andra grupp och köpt lyxchoklad som bokstavligt förlåt för förseningen till det första gänget. Och erbjudit återbetalning för tidsförlusten. Alla är nöjda och glada och vi genomför en förmiddagssegling med mycket god stämning. Här är det också en som fyllt år som ska firas, och alla fyra vuxna och två barn kastar sig med liv och lust över linor och roder. En av kvinnorna har seglat en hel del tidigare och tar över rollen som handledare för de andra medan jag fixar fram goda mackor. Jag har redan glömt dieselfadäsen.

Klockan är lite över ett när vi är åter i Askfatshamnen och jag kommer på att min bil står kvar helt olagligt parkerad invid piren. Jag har en knapp halvtimme på mig innan jag ska ut på ytterligare en åttatimmars segling med en, som det visar sig internationell besättning. Det är ett av de företag som bokar mig, som samlat en grupp deltagare från Frankrike, England och Ryssland. Vi blir åtta ombord, eftersom företagets representant också kommer med. På väg till den lagliga parkeringsplatsen ringer agenten som bokat mig för dagen därpå och vill diskutera upphämtningsplats och annat.  Jag ber att få ringa tillbaka  – för nu börjar det bli lite hett om öronen. Dagens andra grupp är på ingång med minibuss och agenten får vänta. Jag hinner tänka att det är ju alldeles fantastiskt att det inte regnar! Utöver flytvästar till alla har jag även regnställ till alla ombord. Men när de har använts av ett gäng och sen ska övertas av nästa och redan är dyngsura – näe det scenariot vill jag inte ha!

Nu flyter allt på bra, vi kommer iväg och hissar seglen i topp. Vinden är också samarbetsvillig och vi får en kanonsegling med stora genuan satt. Den här seglingen är lite annorlunda mot andra, eftersom vi ska segla från Dalarö och hela vägen in till stan. Det beror i sin tur på att jag har en bokning – den som agenten ringde om – inne i Stockholm på söndagen. Vi stannar i Napoleonviken på vägen upp mot Saltsjöbaden, lägger oss på svaj och sedan hoppar alla i sjön. Åtta personer simmar runt i vikens 25-gradiga vatten. Har jag någonsin badat i så varmt vatten förut i Sverige? Jag kan inte minnas det. Det är helt osannolikt och lite obehagligt att fundera på. Värmen orsakar märkliga effekter.

På vägen in mot stan tornar ett stort och mycket vackert moln upp sig över Stockholm. Vi blir vittnen till hur åskmolnet växer till sig och när vi kommer ut ur Skurusundet till Stockholms infartsled är det fullbordat och talar:

Bang! En enda smäll hör vi. Och ett löjligt litet regn faller ner under jättemolnet någonstans norr om Lidingö. Sedan löser det mäktiga molnet långsamt upp sig igen och tussar iväg, medan vi lägger till i Nacka strand och avslutar med en öl och syrad strömming på restaurang J.

Jag får höra historien av den ryska mannen om den stora konstgjorda sjö som man skapat utanför Moskva. Det fanns människor som bodde där sjön nu ligger, en hel bygd evakuerades och så släppte man på vattnet. Men några vägrade lämna sina hus. Den ryske mannen visade mig en bild och pekade – kyrktornet sticker fortfarande upp över vattenytan på den sjö där han brukar segla sin båt.

Nästa morgon vaknar jag med huvudvärk och av ett fasligt kacklande av kanadagäss. En lite för lång dag som charterskeppare tar ut sin rätt. Nu ska jag in till Strandvägen och hämta upp två amerikaner som köpt en halvdags seglingstur till ”Stockholm Archipelago”. Vi hinner till Lidingö innan det är dags att vända och segla tillbaka. Jag visar dem på sjökortet var skärgården ligger och var vi är. Det kanske jag inte skulle ha gjort, för de kände sig nog lite lurade. Men nog tycker jag att man luras om man säljer en fyratimmars seglingstur från Strandvägen som skärgårdssegling. Ändå är det många turer som utgår därifrån, eftersom det är så lätt att kliva på och av mitt i centrala Stockholm.

På vägen hemåt, äntligen ensam igen, känner jag att jag är vansinnigt trött på båttrafiken. Jag färdas genom ständiga svall, flera gånger så närgångna att det stänker in i sittbrunnen. Det är inte roligt! Först på Baggensfjärden, efter att jag passerat Skurusundet och Baggensstäket, får jag lite ro och kör rakt ut på fjärden för att hissa segel. Jag har bara storseglet att tillgå, genuan gick sönder i akterliket på vägen tillbaka med amerikanerna. Som jag ligger där och puttrar i två knop hör jag ett svirrande läte och hinner få upp kameran – en Moth-jolle far förbi i -ja hur många knop gör man om man drar tvärs över Baggensfjärden på cirka en minut eller så? Alltså det var en foilande lätt jolle som påminde mig mest om en trollslända. Den passerade nära bakom min akter, fick nog väja för mig…

Foiling Moth from Birgitta Silfverhielm on Vimeo.

Det är så skönt att återvända till min kära hemmahamn. Att få göra i ordning i båten, samla ihop sig. Fyra charter på två dygn är nog världsrekordet för mig. Men jag håller mig helst här ute. Där jag kan lukta på blommorna.

Untitled from Birgitta Silfverhielm on Vimeo.